Vems realism är giltig idag? Det här numret av Lulu-journalen lägger fram en kör av röster som möjliga svar på hur vi istället kan tänka oss en svag realism och vad ett sånt begrepp skulle kunna innebära. Från hur vårt främsta instrument – språket ­– formar vår förståelse och därmed den värld vi har möjlighet att skapa, till historiska betraktelser av kamp mot rådande maktsystem. Genom poesi, konstnärliga undersökningar, samtal, personliga reflektioner och historiska utgrävningar synas olika exempel på inre motstånd, till exempel kamper som frammanats av det senaste årets coronapandemi.

Journalen tar sin utgångspunkt i det pågående utställningsprojektet En omsorgsfull strejk° varigenom frågor ställs om hur ett samhälle kan organiseras. Vilka roller har konsten haft i kollektiva kamper och genom vilka uttryck? Vad innebär det att återge en rörelses historia?

Kan den italienske filosofen Gianni Vattimos idé om en ”pensiero debole”(1), ett svagt tänkande, vara en utgångspunkt, ett slags positiv nihilism som motmedel till den destruktivitet som kommit ur modernitetens metafysiska sanningar, politiska institutioner och stora berättelser?

Om vi ska kunna föreställa oss realismens giltighet idag – och därmed kanske en realismens återseger i György Lukács (1885~1971) mening, alltså verk som i sin form speglar samhällets motsättningar oavsett vilket klassintresse konstnären representerar – så måste det vara genom att möjliggöra en radikal hermeneutik. En läsart som intensifierar demokratisering genom ett försvagande av den enda tolkningen. Detta är den svaga realismens praktik, omständigheternas avtäckning utan åberopande av enkla lösningar. Svaghet påminner kanske alltför mycket om samtidens oönskade sidor. Känslan av maktlöshet inför en stundande global och irreversibel klimatkollaps, skräcken inför ett dödligt virus som blottat de nekropolitiska(2) grundvalen i våra samhällen, frånvaron av trygghet och vila och stumheten inför auktoritära regimer som avskaffar friheter och rättigheter. Att söka stöd i det svaga som utgångspunkt kan verka kontraintuitivt med den spontana vilja till makt som infinner sig vid insikten om överhetens fullkomliga likgiltighet. Hur kan ett försvar för en svag tolkning vara rimlig i en värld där det ömsesidiga lyssnandet och erkännandet ständigt sätts ur spel, där sanning fragmentiseras i självrefererande sfärer och ett gemensamt sanningsökande ständigt distraheras. Hur mycket svagare kan sanningssägandet, kraften att tala sanning inför makten, vara? Vattimos förslag klargörs tydligt i hans reflektioner om kommunismens giltighet idag, framförda under konferensen Kommunismens idé organiserad av Slavoj Žižek strax efter 2008 års finanskris(3). 1900-talet har lärt oss att både revolutionära maktövertaganden och en vänster förbunden till att vinna val och finna kompromisser lätt förlorar sin transformativa energi. Kapitalismen, och med den begäret att styras, är oändligt mycket starkare än så. Snarare än en tilltro till den ”realistiska” modellen med reformer och institutioner behövs en ”odisciplinerad social praktik” som vägrar att formulera ett totalt system. Enligt Vattimo måste kommunismen, samhället organiserat utifrån den allmänna förmågan till samarbete och solidaritet, ha modet att förbli ett spöke för att ha chansen att återfå en verklig realitet. Man behöver inte leta länge för att se bevis för hur tilltron till denna spontana, icke-konstituerade, svaga kommunism ständigt gör sig gällande. Under coronakrisens första veckor blev den gradvisa nedmonteringen av länders beredskapslager en hård realisering av de faktiska konsekvenserna av decennier med neoliberal nedskärnings och privatiseringspolitik. Den snabba självorganiserade tillverkningen av skyddsutrustning är ett tydligt exempel på statens och kapitalismens beroende av det dolda oavlönade reproduktiva omsorgsarbetet. Hur kommer det sig då att kapitalet som styrande princip ständigt räddas? Hur omfattande och närstående måste kriser bli för att en annan värld skall framstå som mer rimlig? Är det verkligen kapitalistisk realism, detta återkommande tjat om historiens slut, och kapitalismens ofrånkomliga förutsättning som motiverar denna solidaritet med det system som förtrycker och exploaterar? Idag behöver arbetarklassen inte se särskilt långt för att förstå kapitalet. Kampen går inåt, i arbetarklassens förståelse av sig själv som politisk makt, och möjligheten att förneka sig själv som produktiv kraft. Under själva kampen blir detta tydligt. I stundens hetta, under ockupationer, strejker, protester blir producenten tydligt identifierad och läst som fienden. När krav ställs om löner och villkor, mot nedstängning och besparing, mot skogsskövling och föroreningar ställs klass mot klass, men även klass mot sig själv. Makten om verklighetsbeskrivningen, om de mediala, juridiska och kulturella narrativen är avgörande i dessa stunder. Det sägs att det första som går förlorat under en konflikt är sanningen. Men vad händer då med sanningsanspråken när tillvaron är en ständigt lågintensiv krigsföring? Genom kamp konfronterar arbetarklassen sitt eget arbete som kapital, som en främmande fientlig kraft. Det är då som en antagonism framträder, men även möjligheten att organisera denna antagonism. Och det är här, i detta moment ställda inför möjligheten med att realisera ett rättfärdigt motstånd mot det systemiska våld som tvingat oss till en bestämd punkt, som behovet av en svag realism framträder. En realism som odlats fram genom omsorgsfullt kollektivt arbete situerat i en erfarenhet och där sanningssägandet kommer ur ett omedelbart och akut behov att motstå maktens försök att diktera villkoren om vad som är sant trots sanningen. Det samtida tillståndet gör det alltmer gällande att världen inte kräver människans tolkningsförmåga trots människans idoga försök att styra världen. Sanningen springer ständigt ikapp människan genom människans tillkortakommanden.

Med några få meningar skriver Ruth Åkerman (1927~2018) fram en sådan svag realism i sin dagbok skriven på Småskär i Luleå skärgård under 90-talet. Om jorden egentligen tillhör alla varelser, hur kan då mänskligheten, med alla sina förmågor, ändå misslyckas begränsa sitt ohämmade begär? Idag är Ruths fråga kanske mer aktuell än någonsin, då katastrofen ständigt gör sig gällande, med den cyniska trösten att det begär som aldrig får nog både inom oss och som samhällsystem därmed förgörs. Ruths realistiska moral framställd med några få ord tvingar oss till frågan huruvida en annan värld någonsin kan göras möjlig.

Ett av realismens problem är frågan om huruvida något annat än gestaltning är möjligt, och därmed med vilken form världen återskapas genom intryck, tanke, idé och omdöme. Efter insikten om sakernas tillstånd återstår även frågan: Vad bör göras? Och i det som är omedelbart närvarande och tillgängligt för oss ställs vi inför nästa formfråga: Hur bör det göras? Tanken och språkets form är kärnan av politiken, och med dagens algoritmreglerade offentliga sfär framstår behovet av dessa formanalyser mer akuta. De ryska formalisternas språkanalys i början av 1900-talet av poesins beståndsdelar och funktion har informerat många senare teoretiska utredningar om relationen mellan språk och makt. I essän En kort historia om marxistisk språkfilosofi ger oss Sezgin Boynik en överblick av några tendenser och vändningar inom marxistisk lingvistik. Vilka är språkets möjligheter att forma världen? Och med Lenin i bakfickan: Hur utgör språket i sig idéhistorien? Hur kan omfattande komplexa skeenden och historiska förändringar tänkas och begreppsliggöras som ett sätt att öka medvetenheten om rådande omständigheter och därmed förändra dem. Genom abstraktioner blir världen begriplig för oss samtidigt innebär abstraherandet att förlora de konkreta omständigheterna och det omedelbart levda. Att överkomma denna inre motsättning genom språket är centralt i den marxistiska tanketraditionen. Inom flera tendenser blir begreppsliggörandet i sig en del av en politisk praktik med syfte att förändra de historiska materiella maktförhållandena som villkorar oss. Språket är inte endast en praktik som behöver studeras materiellt, utan kan i sig bli ett medel för revolutionär förändring men därmed också för styre och makt. För de ryska formalisterna blev analyser av Lenins språk en väg för att definiera revolutionens aktualisering. Deras tro på språkets inneboende förändringspotential gick längre än realismen synliggörande av samhällets inre motsättningar. Om kampen lokaliseras direkt i språket, blir idén om att kunna reglera språket genom bestämningar av en viss vokabulär och form avgörande. Ett tydligt exempel är genusbestämningars materiella konsekvenser. Ett språk utan ord för kön eller en multitud av ord för kön mot endast binära könsuppfattningar innebär helt olika slags samhällen som möjliggör olika slags relationaliteter. Styrkan i svaga bestämningar och därmed lyhördheten inför sexualiteten och könets historiska, materiella och kulturella konstruktioner är en avgörande utgångspunkt i en queerfeministisk analys. Hur de icke essentialiserande obestämda bestämningarna skall möjliggöras kräver i sin tur en revolutionär teori, en queerkommunism. Den västerländska eurocentriska och patriarkala epistemologin är en orsak bakom reglerande av liv genom etablerandet av normer och binariteter och därmed ett av flera kampområden för en revolutionär queerhet.

En svag realism utmanar epistemologiska grundsatser. Epistemologin är läran om kunskap, vad vi kan betrakta som kunskap och om hur kunskap tillägnas. Vem som kan sägas äga kunskap och vilken form den tar sig uttryck i är politiska estetiska frågeställningar. Hur kunskap erkänns och hur ett kunskapande subjekt etableras är alltså föremål för reglering och styrning genom normer, tekniker och institutioner. I dikten Porträttsession av Andria Nyberg Forshage möter vi ett flöde av speglingar ur transtillvarons ”transadagar och transanätter” genom fragment av vardag, teknik och kropp. Propositioner såsom ”allt är sex” och ”sex är ingenting annat än övervakning” möts av affekter som skriver fram en svag epistemologi, ett lågfrekvent brus, skapad ur en queer gemenskap. I ett tillstånd där sex är övervakning genom teknik och språk blir kroppen en första kampyta. Varje kropp en egen kunskapsform att avtäcka från historiskt påförda bestämningar. Denna rörelse, kroppens svaga epistemologi, innebär att hitta en motteknik, en produktiv queer realism. Med den framväxande fascistiska och konservativa tendensen i många länder har kvinnohistoria, genusvetenskap och queerteori återkommande attackerats. Kroppar skall inordnas, styras, regleras och binariseras. Transnationella feministiska rörelser har under de senaste åren tagit form i många länder för att stå mot patriarkalt våld och de försämrade villkoren inom kvinnodominerande yrken och attacker mot kvinnors reproduktiva rättigheter. Coronapandemin har gjort situationen för många alltmer akut. Hemmet som boplats och arbetsplats är avskild från insyn, exploatering av olika former och våld i nära relationer har ökat under pandemin. Trygga platser och stödstrukturer för kvinnor, queera och transpersoner hotas och många av de vinster som blivit till rättigheter, stöd och acceptans ifrågasätts eller går helt förlorade. Att bestämma över sin kropp och vem man vill älska är inte en given rättighet. Om inte ett revolutionärt projekt så är en social generalstrejk brådskande på flera platser.

Under den ryska revolutionen 1917 utmanades grundvalarna för sociala relationer liksom den borgerliga patriarkala familjenormen med ägandet som styrande princip för kärlek och samhället. I texten Revolutionens genus utvecklar queerteoretikern och konstnären Bini Adamczak en queerfeministisk revolutionsteori. Adamczak visar på uttryck av maskulinisering och feminisering under den ryska revolutionen 1917. Kvinnors politiska organisering, främst i form av strejker, fredsprotester och bröduppror, var en av de viktigaste orsakerna till den ryska revolutionen 1917. En feminin politisk revolutionär agens var där och då omöjlig att förneka. Under några decennier uppstod så en unik medvetenhet och öppenhet i frågor om reproduktiva rättigheter, sexualitet och kvinnors ställning. Under åren efter revolutionen infördes för den tiden unikt progressiva reformer såsom fri abort, sjukförsäkring, omsorgsstrukturer och legalisering av homosexualitet. Kvinnor fick en alltmer jämlik tillgång till arbetet och villkoren skulle jämställas. Med krigskommunismen under 30-talet och ekonomiska reformer som återställde vissa förrevolutionära omständigheter återställdes gradvis den heteronormativa kärnfamiljen och ett maskulint patriarkalt arbetarsubjekt som centralgestalt i den sovjetiska staten. Bini Adamczak visar så hur genus villkoras av historiska materiella och politiska omständigheter och därför kan ses som en kategori som förklarar samhälleliga organisationsprinciper liksom klass, men som också kan omkonstrueras, att man kan göra genus. Det medför möjligheten till ett revolutionärt genus som en bred kollektiv förändringsprocess där föreställningen av givna samhälleliga strukturer och historiska kategorier blir möjliga att förändra. En realism utan ett revolutionärt projekt tenderar att konservera givna strukturer genom behovet att synliggöra rådande omständigheter utan att framställa en riktning för hur de kan överkommas. Åren omkring revolutionen 1917 och framför allt början av 1920-talet visade på en enorm relationsmässig och sexuell frigörelse och omdaning. Utvecklingen av den ”nya människan” innebar också en ny förståelse av sexuella och relationsmässiga förhållningssätt. Det avgränsade enskilda ägandet av den andre utmanades som bärande form för kärlek och gemenskap. Borgerliga och aristokratiska föreställningar om familj, sexualitet och relationen mellan könen utmanades. Bini frågar hur den sociala konstruktionen av kön kan rekonstrueras. Genusrelationer är alltså inte en enkel maktrelation mellan män och kvinnor utan handlar om hur förhållandena i sig skapar dessa kategorier. I revolutionär bemärkelse är målet inte främst att förbättra förhållandena utan att i grunden överkomma dessa sociala och historiska kategorier och de inneslutande gränser de skapar.

Strejken, den kollektiva politiska organiseringen villkoras av det reproduktiva arbetet såsom att ta hand om barn. I verket E la lega la crescerá av konstnären Iris Smeds synas kampens reproduktion. Att ha barn i ett heteronormativt kapitalistiskt samhälle innebär stora utmaningar. Dagens normer, arbetssätt och institutioner villkorar queera relationer och politiskt engagemang. Det är svårt i sig att ge barnen den omsorg och tid de kräver. Omständigheterna gör det svårt att reproducera gemenskaper. Därmed blir barnen strejkbrytare, eller gör oss till strejkbrytare. Idealiseringen av det egna barnet som ständigt ställs i centrum utan tanke på alla andra barn och behov speglar också ett alltmer individualiserat samhälle. Smeds reflekterar över att samhället idag består av ett förbund av strejkbrytare som begär sitt eget förtryck och förblir oförmögna att ingå i gemenskaper som kan skapa de förtroenden som behövs för att fördela både börda, resurs och förmåga. Liksom i alla dåliga relationer kanske frågan om hur vi går från ett förbund av strejkbrytare till ett förbund byggt på solidaritet måste börja med en radikal omsorgspraktik som inleds med att berätta sanningen för varandra.

Omsorgen om sig själv inbegriper att säga sanningen om sakernas tillstånd och därmed att identifiera och befria sig från det som förslavar och begränsar, skriver Karl Lydén i sin text Att tala utan ord: strejk och omsorg. Lydén tar sin utgångspunkt i Michel Foucaults senare arbeten där han under ett samtal med en fackordförande säger att facket kan ses som ett slags sanningssägare. Facken kan i egenskap av kollektiv politisk aktör och genom direkt aktion såsom strejken etablera en viss sanning. Denna förmåga bör förstås i kontrast till hur Foucault i Biopolitikens födelse(4) beskriver neoliberalismen som ett regeringssätt som istället gör marknaden till den plats för sanningsutsagor som regerandet måste utgå ifrån. Genom konflikten mellan dessa två former av sanningssägande, marknadens och facket, uppstår vad Foucault kallar ”sanningens politik”. Idag då facken utsätts för alltmer förbud, repression och utmaningar från individualiserande arbetsformer kan vi se flera möjliga kollektiviteter som sanningssägande i kampen mot de marknadsvillkor som villkorar allt regerande. För Lydén är omsorgen avgörande för att forma den slags kollektivitet som kan föra sanningsägandets tal och stå emot marknadens regerande sanningar. Vad kan vi då lära oss från historiska kollektiviteters sanningssägande?

Meds texten Silvertunga, ett arkivmontage skriver konstnären Ingela Johansson fram konstverket Silvertungas tillblivelse och bakgrund. Under mer än ett decennium har Ingela Johansson gjort efterforskningar kring den stora gruvarbetarstrejken 1969~70 vid LKAB i Kiruna. Vad utgör en rättvis bild av detta avgörande historisk skeende? Genom ett montage av arkivbilder och ljudinspelningar framställer Johansson en fragmenterad och skör sanning om ett arbetarkollektiv som fått nog och mot alla odds krävde sin röst. Gruvarbetarstrejken utgick från krav på värdiga löner och villkor där arbetarna vägrade att foga sig efter LO:s ledning och statens påtryckningar. Liksom i många liknande situationer försökte det politiska etablissemanget undergräva arbetarnas krav med olika medel. Strejken blev framgångsrik genom en stark kollektiv sammanhållning som inte minst möjliggjordes av kvinnors reproduktiva arbete, hemarbete och planerad hushållning trots sinande strejkkassor. Gruvarbetarnas motstånd fick en avgörande betydelse för balansen på svensk arbetsmarknad under åren efter som resulterade i reformer till fördel för arbetares rättigheter, såsom medbestämmandelagen och lagen om anställningsskydd. Idag införs tidsövervakning av arbetare med ackordsliknande lönesystem inom logistiksektorn och andra sektorer genom digitala verktyg som påminner om det gruvarbetarna strejkade emot. Dagens fragmentiserade arbetsmarknader utgör en utmaning för en liknande stark sammanhållning som den gruvarbetarna i Kiruna skapade under strejken 69~70. Ingelas verk aktualiserar så ett förflutet som vi idag verkar vara i akut behov av att förstå och lära av.

Under 2018 samlades fackligt aktiva och politiskt intresserade genom kampanjen Strike Back! under parollen att slå tillbaka mot reformerna av strejkrätten och lagen om anställningsskydd. Dikten Slå tillbaka av Athena Farrokhzad skrevs till en manifestation till försvar för strejkrätten. Förändringarna i maktbalansen på svensk arbetsmarknad speglar en längre tendens av försämringar av villkor och rättigheter i många länder. Som svar har nya fackliga gräsrotsrörelser tagit upp kampen mot allt aggressivare arbetsköpare beredda att pressa ner löner och förvägra trygghet genom korttidskontrakt och övervakning. Under coronaåret har situationen försvårats inom många sektorer då strejk och politisk organisering har blockerats. Situationen ser olika ut på många platser vilket kräver en transnationell och facklig solidaritet. Villkoren för möjligheterna och konsekvenserna av att slå tillbaka blir som tydligast i dagens Belarus. Återigen kan idén om en svag realism i ljuset av polisbrutalitet framstå som lika svårgripbar som nödvändig.

Denna upplaga av Lulu-journalen avslutas med Aleksei Boroisionoks text Arbetarrörelsens hemliga museum. Den för oss till stundens hetta, under revolterna mot en stor lögn, ett stulet val, uppburen av statlig repression. Mitt under den breda kampen mot Lukasjenkos regim söker en grupp konstnärer och aktivister svar på sina samtida predikament genom de objekt och narrativ som kan finnas i ett arbetarmuseum i Belarus. Hur formades solidaritet historiskt, hur stod man emot överhet och förtryck i tidigare kamper, men framför allt vad kan vi lära oss av arbetarrörelsens historia som ofta förvrängts eller marginaliserats? Vad kan det förflutna lära oss om de kamper som har förts? Vad kan arbetarrörelsens bilder och objekt lära oss om dagens kamper? Den svaga realismens kollektiva och radikala sanningsökande gör sig gällande i denna grupps konstnärliga frågeställningar mitt under ett folkligt uppror. Museet förblir otillgängligt och gruppens idoga försök att nå utställningssalarna direkt från gatan betraktas som en misstänkt aktivistprovokation. Arbetarrörelsens hemliga museum påminner oss om hur behovet av att återgå till historien kanske är som störst när möjligheten att skriva historia står för dörren, men även om möjligheten att kritiskt fantisera(5), att inte endast acceptera vad som är rådande, utan använda en politisk föreställningsförmåga för att skapa en annan verklighet.

~
Noter:

1. Gianni Vattimo, Pier Aldo Rovatti (ed.). Il Pensiero debole. Milano: Feltrinelli, 1984.

2. Nekropolitik är ett begrepp som först utvecklats av tänkaren Achille Membe i essän On the Postcolony från 2003. Begreppet nekropolitik berör hur bruket av social och politisk makt villkorar vem som får leva och vilka som måste dö. Ordet nekro står för död och bör förstås i relation till Michel Foucalults begrepp biopolitik.

3. Slavoj Žižek, Costas Douzinas (ed). The Idea of Communism. London: Verso, 2010.

4. Michel Foucault. Biopolitikens födelse: Collège de France 1978–1979, övers. Sven-Olov Wallenstein och Gunnar Holmbäck. Hägersten: Tankekraft förlag, 2013.

5. Saidiya Hartman. Venus in Two Acts. Small Axe Journal. Number 26 (Volume 12, Number 2).
   Bloomington: Indiana University Press, 2008.

°Precarias a la deriva, 2005.