Luleåbiennalen 2020:
Tiden på jorden / Time on Earth
21.11.2020~14.2.2021

Information

Luleåbiennalen 2020 följer noga Folkhälsomyndighetens rekommendationer och utvecklingen kring Covid-19. Vi uppmanar därför alla våra besökare att hålla ordentligt avstånd från andra, god handhygien, och att stanna hemma om ni känner er det minsta sjuka. Det finns handsprit tillgängligt i utställningarna. Vi desinficerar ytor och utställningslokalerna städas noggrant kontinuerligt. Utställningarna pågår till och med 14 februari 2021. Vi reserverar oss inför att restriktionerna kan komma att ändras och återkommer då med uppdaterad information.

För att i förväg planera ditt besök var god boka en tid för respektive utställning genom Billetto. Drop-in är endast möjligt i mån av plats.

Tack för er förståelse, ta hand om er!

Anja Örn
Anja Örn, Till minnet av en älv, 2018, på Luleå konsthall
Anja Örn, Till minnet av en älv, 2018, på Luleå konsthall
Anja Örn, Till minnet av en älv, 2018, på Luleå konsthall
Anja Örn, Till minnet av en älv, 2018, på Luleå konsthall
Anja Örn, Till minnet av en älv, 2018, på Luleå konsthall
Anja Örn, Till minnet av en älv, 2018, på Luleå konsthall

Norra Sveriges rikedom på vatten i rörelse är det som gjort landet till ett av världens främsta i fråga om andel ren, utsläppsfri energi. Men det har ett pris. Under det tidiga 1900-talet började älvarna byggas ut i industriell skala. De naturliga rörelserna manipulerades med fördämningar och enorma betongdammar. Såväl djurliv som människors livsrum förändrades, försvann eller förstördes. Heliga platser röjdes med hjälp av moderna maskiner undan. Vem minns det vattenfall som stängts av, den fors som tystats? I Till minnet av en älv vänder sig Anja Örn till konsthistorien för att hitta dokumentation av de försvunna vattendragen, bara där finns bilderna av dem bevarade. Men vilka var det som porträtterade älven, vems blick blir till vårt gemensamma minne?

Hur påbörjades arbetet med ”Till minne av en älv”?

Projektet utgår från att jag bor bredvid Luleälven, och att jag är hitflyttad för en massa år sedan. Att jag hamnade bredvid en så stor och mäktig älv och att det är så ofattbart mycket vatten som strömmar förbi. Sedan började jag åka runt i Norrbotten och titta på älvarna. Jag hamnade ofta vid Råneälven, och tyckte att den var så mysig och fin. Men Luleälven fastnade jag aldrig vid, och sedan började jag förstå varför – hela älven är extremt utbyggd. Och senare, för några år sedan, började jag och min man Tomas Örn resa runt och titta på vattenkraften, ganska förutsättningslöst. Och började läsa på. Jag blev fascinerad av att det bara fanns en liten rännil av ett vattenfall kvar, att man har byggt om naturen så oerhört, och att det kanske inte alls var så konstigt att jag inte hade tyckt att den var så trevlig. Jag tänker att man inte förstår landskapet eftersom det är så nytt och omdesignat, inga gamla strukturer kvar.

Och hur ledde detta arbete vidare in i den svenska konsthistoriens nationalromantik?

Jag började att fantisera om de försvunna vattenfallen, om vilken fallhöjd de måste haft eftersom det går att utvinna så mycket el ur dem. Och så började jag leta efter dem, på gamla kartor, men det syns inte riktigt där. Istället kom jag att finna vattenfallen i de målningar som konstnärer utförde här uppe under sekelskiftet, sverigeromantiken liksom. Så konsthistorien blev en utgångspunkt i processen, men också det faktum att konstnärerna i princip uteslutande var män, det var männens blick och männens minnen och målningarna finns kvar på männens museum i Stockholm. Men tillslut fann jag en kvinna – Lotten von Düben som hade fotat av vattenfallen under 1800-talets senare del. Då blev det spännande, för att det var en kvinnlig blick. Samtidigt var också hennes arbeten nationalromantiska, tillsammans med sin man reste hon upp för att fota samer, dessa studier är obehagliga. Men hon började också att vända kameran mot naturen istället. I min fantasi tänker jag att hon förstod att det var fel, och var på väg mentalt åt ett annat håll. Parallellt med dessa efterforskningar kom jag också i kontakt med forskaren Berta Morata som är doktorand vid LTU. Hon gör också bilder av älven som jag tycker är jättevackra, även fast hon inte ser på dem så “Det där är väl inte snyggt, jag bara kartlägger”. Hon samlar information, för mig handlar det om att hon visualiserar skeenderna längs älvdalen, det handlar om el, transporter och flöden, och det blir jättekomplext, det inbegriper också tidsaspekten. Hon har också blivit medveten om den här koloniala tanken, men det är inte det hennes forskning handlar om.

Ett centralt tema i biennalen är begreppet mörker, hur tänker du på det i relation till ditt verks berättelse?

Älvvattnet är mörkt, det är så fyllt av jord. Och sen finns ju hela den mörka historien, när vi vänder och vrider på materialet, Berta och jag, så förklarar hon att vi får ut massa energi från floden, men det går också åt en fruktansvärt massa energi för att exploatera den, all betong, alla kraftledningsgatorna. Hon berättar att när man gör en sådan gata måste man hålla den ren, och det producerar koldioxid. Även om det är miljövänlig el är den också brutal på flera sätt som man inte ser. Det är också mörkt på det sättet som en konstnär jag träffade som bodde vid älven beskrev det: under hennes barndom stängdes forsen utanför hennes hus av, hon upplevde det som ”ett tyst mörker”.

Ditt projekt tar dels formen av en essäfilm men också som skulpturer av krusiga forsar i aluminium, vill du berätta om skulpturerna?

De har jag hållit på länge med i mitt huvud. När jag började tänka på vattenfallen blev det tidigt som en metafor, så tycker jag konst kan vara ibland, jag drevs till att skulptera de där vattenfallen som inte längre finns. Så de är fria, de föreställer inga speciella fall. Jag tänker mig fallen och forsarna som personliga, de lät olika och såg olika ut. Man kan nog se dem som någon slags hyllning till naturen och att den kan få vara värd det. Det finns något kärleksfullt i det, att också få ägna sig åt det vackra.

Radio 65.22 är ett tvärsnitt av biennalens tema och innehåll som förstärker och tillgängliggör skrivna texter, gestaltade situationer och konstnärliga röster. Radio 65.22 möjliggör också för dig som inte kan uppleva Luleåbiennalen på plats i Norrbotten att ta del av valda delar av årets aktiviteter. Vi vill skriva in oss i en experimentell och utforskande radiotradition där själva mediet blir en plattform för vår idé om radio och dess förmåga att skildra och avspegla vår omvärld. Radio 65.22 får till uppgift att på ytterligare sätt berätta om verkligheten, som kanske inte är möjligt genom bilden eller texten.

Under Brottstycken: Tiden på jorden presenteras radioprogram och ljudverk i olika genrer och former som på ett eller annat sätt är ett utsnitt ur årets biennal. Platsens ande är ett turnerande litteratursamtal om språk och plats. Under ledning av kulturjournalisten och författaren Kerstin Wixe söker vi upp platser som varit avgörande för en författares berättelser eller bär berättelsens historia. Vävda sånger är en fördjupande serie radioprogram som accentuerar sången, röstens och berättandets roll i skapandet av nya världsbilder och -ordningar.

Lyssna, begrunda, njut!