Jag har nu gjort en spännande resa med Brecht i olika riktningar och vill gärna berätta hur mina tankar har löpt. Det är ju ett ovant upplägg för mig att lämna det trygga begreppstugget och vara friare. Oj, så svårt för en som förlorade sitt språk i avhandlingssammanhangen för flera decennier sedan, när jag förgäves försökte skriva läsbar prosa för en intresserad läsekrets.
Jag har stannat för tanken att vara kvar i min mångåriga jordmån som bilderbokskritiker/forskare och tidigare drama-teater-film-lärare. I min nuvarande lärarroll på en konstnärlig högskola har vi ju under tio år hållit fortbildningskurser för yrkesverksamma illustratörer och grafiska formgivare i konsten att bilderboksberätta (där jag är med) och i konsten att skapa serier och grafiska romaner (där jag bara dyker upp som gäst någon gång av ren lust). I de förra kurserna har vi arbetat med att bryta upp befintliga stilar och manér hos deltagarna genom en rad grepp: få dem att bli just lekfulla, fria och vilda genom att välja och vraka inom konstvärlden efter förebilder och grepp som de kan citera, parafrasera och stjäla ifrån eller referera till och alludera på i hommager och intertextuella blinkningar. De har i ett uppföljande projekt fått välja föregångare bland mer eller mindre bortglömda bilderboksklassiker, som de skulle kunna damma av och lyfta till ny aktualitet och verkshöjd genom remediering (i ”läkande”syfte). Väldigt kul och lärorikt att följa!
Min tanke med Brecht och Vad kostar järnet? är att vi skulle planera en ytterligare nivå, en ”transmediering”. Nu kunde vi göra allvar av allt vårt prat om att bilderboken som performativ konstart är nära släkt med teatern; nu får studenterna i uppgift att undersöka detta prat genom att göra bilderbok av en enaktare av Brecht! Hur kan ett medium förstås av ett annat medium? Vad vinner man i omgörningen? Hur ersätter man det akustiska bidraget i perceptionen? Vilka konstnärliga utmaningar skulle en sådan transformation kunna innebära? Vilka pedagogiska utmaningar om man vill hedra Brechts didaktiska ambition och kritiska/politiska syfte? Och hur ser utmaningarna ut beroende på vilka implicita läsare de väljer till sitt projekt?
Om de vill göra en ganska bokstavlig transmediering av pjäsen, så kanske boken ska rikta sig till unga läsare, som kognitivt befinner sig på en nivå av begynnande abstrakt tänkande, och till en läsande vuxenpublik. Då kan de prova på en inscenering/bildsättning för traditionellt 32-sidigt bilderboksformat eller göra sin storyboard för en grafisk roman.
Vill man ha större utmaningar kan man vandra neråt i läsaråldrar: tweens (10~13), skolålder (7~9), förskoleålder ner till pek- och bild-berättelsenivå (med mycket undertext för de högläsande vuxna).
Ju yngre åldrar på de implicita läsarna desto större utnyttjande av Brechts humor- och gyckel-drag och spelande på hans naivitet i olika sorters barnperspektiv. Här finns ju spännande förebilder hos Barbro Lindgren, Gunna Grähs, Anna Höglund, Eva Lindström, Anna Bengtsson, Tidholms o.s.v. Och även folksagor och konstsagor har goda bidrag för inlån och citat (Mäster skräddare, Grimms Kloka Elsa, H.C. Andersens Tordyveln…).
Här kommer ju intressanta frågor in, om vilka Verfremdungseffekter i bild och text som kan tjäna storyn? Hur fungerar antropomorfisering av djur och leksaker som distanseringsgrepp? Camera-looks och spel och tilltal mot publiken/läsaren. Olika humorgrepp enligt t.ex. Arthur Koestlers humortrappa? Om detta har jag skrivit en del tidigare bl.a. i hyllningsskriften Först och sist Lennart Hellsing (1989), då jag undersökte hur hans illustratörer löste ut hans ofta vilda ordvitsande i tolkande bilder i artikeln ”Hellsings bildvärldar”.
Inte minst måste ju studenterna ta ställning till var de ska lägga ribban på det tematiska och moraliska planet: Brecht skrev ju sin enaktare i en akut samtida, politisk situation i det som blev upptakten till andra världskriget (typ väcka och medvetandegöra naivt sovande svenskar). Fungerar det innehållet med avsedd effekt idag? Eller ska man fundera på vad Brecht skulle finna ännu angelägnare och brådskande idag? Det finns ju dessvärre en del att välja på. Och vad kunde här engagera mindre barn av orättvisor, orättfärdigheter på lekkamrats- och syskonnivå?
Här kommer ju sedan alla viktiga estetiska val in; konstnärliga tekniker och uttryck och eventuella anknytningar till det teatrala ursprunget hos Brecht med den stiliserade karaktärsskildringen och ”regianvisningen” att rollerna ska spelas i ”slapstickstil”. Hur just detta skall översättas till dagens estetik – och för barn och ungdomar – blir ju intressant att ta del av.
