Luleåbiennalen 2020:
Tiden på jorden / Time on Earth
21.11.2020~14.2.2021

Information

Luleåbiennalen 2020 följer noga Folkhälsomyndighetens rekommendationer och utvecklingen kring Covid-19. Vi uppmanar därför alla våra besökare att hålla ordentligt avstånd från andra, god handhygien, och att stanna hemma om ni känner er det minsta sjuka. Det finns handsprit tillgängligt i utställningarna. Vi desinficerar ytor och utställningslokalerna städas noggrant kontinuerligt. Utställningarna pågår till och med 14 februari 2021. Vi reserverar oss inför att restriktionerna kan komma att ändras och återkommer då med uppdaterad information.

För att i förväg planera ditt besök var god boka en tid för respektive utställning genom Billetto. Drop-in är endast möjligt i mån av plats.

Tack för er förståelse, ta hand om er!

Henrik Andersson
Henrik Andersson, Snö, mörker, kyla, 2018, på Luleå konsthall
Henrik Andersson, Snö, mörker, kyla, 2018, på Luleå konsthall

I Henrik Anderssons verk Snö, mörker och kyla studeras den norrbottniska regionen Udtja genom ett fyrkanaligt diabildspel. I ett fotografiskt montagearbete överlappar skogens mossor, lavar och flora, historiska bilder från antropologiska undersökningar och manifestationer av den militära verksamhet som har ägt rum på platsen sedan kalla krigets början. Genom kamerans lins söker Henrik Andersson sig igenom uppvandrade stigar och arkiv i jakt på ideologiska transformationer av landskapet. 1958 bildade försvaret en Robotförsöksplats – RFN på platsen, till ytan lika stor som hela Blekinges landskap. RFN fungerade som huvudtestanläggning i Sverige, bl a med ambitionen att upprätta ett svenskt kärnvapen. I takt med infrastrukturens utbyggnad blev arbetstillfällena fler och samhället Vidsel växte fram tillsammans med enflygplats som byggdes. Människorna i samebyarna i Udtja fick flygas ut då militärerna skulle öva. 2004 lade statens utredare fram sin rapport om hur internationell militär test- och övningsverksamhet på svenskt territorium skulle kunna utvecklas i framtiden.

Ditt verk i biennalens utställning, Snö, mörker, kyla, kretsar kring platsen Udtja i Norrbotten, hur uppkom ditt intressen för det här området?

2014 arbetade jag med ett platsspecifikt arbete för Marabouparken i Sundbyberg. Jag gjorde en konstnärlig läsning av Försvarets forskningsanstalts lokaler i Ursvik där jag sammanställde olika berättelser om en konstsamling, en fredsdemonstration och kärnvapenforskningen som hade ägt rum där. I min research förekom Udtja i Norrbotten där en del av kärnvapenforskningen hade ägt rum. Eftersom jag under lång tid intresserat mig för landskap, optik och narrativ föreföll Udtja intressant att försöka läsa av som en yta där det omedvetna skulle kunna framträda om jag fick tillfälle att resa dit.

Kan du berätta om din process och hur det har varit att arbeta med det här projektet?

Jag hade som startpunkt för arbetet en reseskildring av fotografen Carl Fries i STF årsbok från 1924 och tänkte att de stigar som han gick då skulle kunna tjäna som riktningar för arbetet. Udtja som sådant är helt inhägnat och avspärrat för allmänheten men jag fick tillfälle att följa med ett av de sällsynta besök som Ájtte museums vänförening arrangerade vilket skulle visa sig var en mycket speciell upplevelse. Vi åkte i bil från Jokkmokk och tog av på en grusväg in i Udtja. Vi lämnade bebyggelse bakom oss och färdades förbi myrar, sjöar in i storskogen. Efter en lång stund stannade vi plötsligt vid en videoövervakad grind och stängsel, diskussioner följde om huruvida vi hade lämnat våra personnummer till militären, därefter kunde vi resa vidare på grusvägarna. Vår guide berättade om Udtjas samiska historia. Återigen fick vi plötsligt stanna och köra in till vägkanten. Vi mötte ca 30 husvagnsekipage som vi var tvungna att släppa förbi. Vår guide kunde berättade att det var personalen som arbetar med militärens verksamhet som hade firat midsommar i Udtja. Väl framme i Udtja by möttes vi av folket där och en gudstjänst förrättades, därefter intogs en väl tilltagen måltid. Resan blev för mig en väldigt suggestiv upplevelse, dels för att den visade konfliktytor mellan industrialisering, militarisering och människorna i Udtja som är så tydliga, men också att fältet, hur banalt det än må låta, fick mig att tänka på Zonen i Tarkovskys film Stalker. Innanför grindarna råder permanent undantagstillstånd och precis som i Zonen verkar fysikens lagar vara upplösta.

Hur har du tänkt på den svenska neutraliteten i detta arbete?

En person i mitt resesällskap kunde berätta att svenska försvaret inte övar på området utan att det är utländsk vapenindustri och militär som köper tjänster av fortifikationsverket. Det ska tydligen vara för dyrt för svenska försvaret. Det mervärde som extraheras ur landskapets kommer alltså inte det lokala till del utan hamnar någon annanstans. Som exempel på neutralitetens komplex kan nämnas att det är känt att bomber av den typ som har släppts över Gaza i Palestina har testats i Udtja, jag tror att detta kommer ha stor inverkan på hur vi i framtiden förstår landskap och identitet från ett kulturgeografiskt perspektiv.

I ditt verk ser man hur du har gått in i arkiven och använt dess material i kombination av eget producerat material, hur tänker du på relationen till arkivet i din konstnärliga process och hur kommer det sig att verket tagit formen av et diabildspel?

Jag tänker att människans psyke är strukturerat som ett arkiv, allt finns där men kan inte plockas fram samtidigt. Brottstycken kan ställas bredvid varandra och bilda ett montage som kan föreslå ett narrativ. Att undersöka hur ett arkiv är strukturerat, sammanställt och ordnat blir också en resa genom någons fantasier. Eftersom jag har arbetat med fotografiska arkiv så tar jag med mig dessa bilder när jag sedan gör mitt fältarbete och försöker att återskapa den ambivalens jag får för mig finns där.

Eftersom jag har arbetat med fotografier i olika teknik, format och från olika tider behövde jag en sammanhållen form för att montaget skulle fungera. Några av bilderna jag hade hittat var diabilder och jag bestämde mig där för att göra ett diabildspel. Det finns något lockande i att vi som betraktare faktiskt ser det fotografiska originalet, alltså den bit av filmen som befann sig i kameran vid ett givet tillfälle i historien. Bildprojektionen har också en efemär karaktär genom att den bara finns en kort tid för att omgående ersättas av en annan bild. Genom detta flöde kan en specifik relation mellan bilderna uppstå hos betraktaren.

Radio 65.22 är ett tvärsnitt av biennalens tema och innehåll som förstärker och tillgängliggör skrivna texter, gestaltade situationer och konstnärliga röster. Radio 65.22 möjliggör också för dig som inte kan uppleva Luleåbiennalen på plats i Norrbotten att ta del av valda delar av årets aktiviteter. Vi vill skriva in oss i en experimentell och utforskande radiotradition där själva mediet blir en plattform för vår idé om radio och dess förmåga att skildra och avspegla vår omvärld. Radio 65.22 får till uppgift att på ytterligare sätt berätta om verkligheten, som kanske inte är möjligt genom bilden eller texten.

Under Brottstycken: Tiden på jorden presenteras radioprogram och ljudverk i olika genrer och former som på ett eller annat sätt är ett utsnitt ur årets biennal. Platsens ande är ett turnerande litteratursamtal om språk och plats. Under ledning av kulturjournalisten och författaren Kerstin Wixe söker vi upp platser som varit avgörande för en författares berättelser eller bär berättelsens historia. Vävda sånger är en fördjupande serie radioprogram som accentuerar sången, röstens och berättandets roll i skapandet av nya världsbilder och -ordningar.

Lyssna, begrunda, njut!