Luleåbiennalen 2020:
Tiden på jorden / Time on Earth
21.11.2020~14.2.2021

Information

Sista chansen att ta del av Luleåbiennalen 2020: Tiden på jorden

Onsdag 10 februari, kl 16~20 samt lördag 13 februari–söndag 14 februari, kl 12~16
Galleri Syster håller öppet. Grupputställning med Augusta Strömberg, Susanna Jablonski och Ana Vaz.

Torsdag 11 februari– söndag 14 februari, kl 12~16
Havremagasinet länskonsthall i Boden håller öppet. Grupputställning med Beatrice Gibson, Susanna Jablonski, Birgitta Linhart, Fathia Mohidin, Charlotte Posenenske, Tommy Tommie och Danae Valenza.

Lördag 13 februari–söndag 14 februari, kl 14~18
Det gamla fängelset Vita Duvan håller öppet med Maria W Horns hyllade Elektroakustiska komposition "Den vita duvans lament"

Lördag 13 februari, kl 15~19
Konstnären Markus Öhrn och poeten David Väyrynens ljudinstallation "Bikt" ställs ut på isen nedanför Residensgatan i Luleå. Lyssna till ljudsatta vittnesmål av den äldre generationens tornedalskvinnor.

Boka gärna ditt besök via Billetto. Drop in i mån av plats!

För er som inte har möjlighet att ta del av Luleåbiennalen på plats arrangeras också en avslutningshelg online med en fullspäckad radio-show) ledd av biennalens curatorer. Här kommer du kunna ta del av konstnärsamtal, ljudverk och specialskrivna essäer!

Luleåbiennalens utställningar på Norrbottens museum, Luleå konsthall, Välkommaskolan i Malmberget och Silvermuseet i Arjeplog förblir stängda.

Intervju med Ove Haarala, ur boken ”Strejkkonsten”
Ingela Johansson

Ur boken Strejkkonsten röster om politiskt och kulturellt arbete under och efter gruvstrejken 1969–70, 2013, Glänta förlag.

Ove Haarala, f.d. gruvarbetare och strejkkommittémedlem, i samtal med Ingela Johansson. Malmberget, juni 2010.

Ingela Johansson: Kan du berätta om din uppväxt och ditt yrkesliv som gruvarbetare?

Ove Haarala: Jag var springpojke hos LKAB här i Malmberget. Sen gick jag gruvskolan, en bra skola, den första utbildningen som LKAB hade. Det var så i min familj, där jag växte upp, att min bror fick utbilda sig och jag fick jobba. Min lillasyster var eftersläntrare. Min far hade aldrig arbetat i en gruva, han var byggnadssnickare. Sen blev han ombudsman för Byggnads 1956 eller 1957. Det fackliga intresset fanns i bakhuvet. Det politiska intresset fanns väl med lite grann. 1957 hamnade jag på en festival i Moskva med ungdomar från hela världen. Det väckte ett intresse, vilket gjorde att jag var bland de första som försökte bryta med det gamla SKP. Jag hade fruktansvärda motståndare i mitt ungdomsförbund. Jag var med i DU, Demokratisk Ungdom. Det var mycket konflikter där. Därför lugnade jag ner mig politiskt och började jobba fackligt istället. Jag var sekreterare i Gruvfyrans styrelse under många år.

Jag började jobba som gruvarbete efter rekryten i Kiruna. Jag blev gruvarbete 1960 – sen var jag 39 år under jorden. Världens bästa arbetsplats. Helt underbar. Man längtade till jobbet – semester var det värsta jag visste. Att gräva i sanden nånstans i utlandet höll jag på att bli tokig av. Det var jobbet, gruvkartor och sammanhållning som gjorde att jag gillade det. Jag jobbade fyra månader ovan jord, det var de hemskaste i mitt liv. Jag tyckte jargongen och snacket inte var detsamma som det jag upplevt under jord. Jag har varit med om en sån underbar utveckling under jord, från att det fanns karbidhandlampa till att det kom batteribelysning som man satte fast i gruvhjälmen.

IJ: Det politiska engagemanget är väldigt starkt häruppe i Malmfälten, Malmberget. Varför är det så?

OH: Historiskt tror jag det har att göra med feodalväldet. Jag växte upp i Koskullskulle. Gruvan ägdes av tyskar. Tyskar, österrikare och tjeckoslovaker for hit och dit efter första världskriget och knyckte makten fram och tillbaka. Jag tror det bygger på feodalväldet, att vi alla måste vara eniga mot arbetsgivaren oavsett politisk åsikt. Koskullskulle var ett särskilt starkt kommunistiskt fäste med en stark fackförening. Jag var inte medlem i den då den försvann innan jag började jobba. Gruvfyran var väldigt stark – även om sossar och kommunister alltid bråkat och slagits om makten. Förr hade vi ändå, när det verkligen krisade, bara en motståndare, en som jävlades med oss hela tiden... Så den där solidariteten fanns speciellt under jord. Där måste man skydda varandra även om man mestadels jobbade på ackord. Det spelade ingen roll – man måste hjälpa varandra hela tiden, annars slog man ihjäl sig. Det blev en fin sammanhållning.

IJ: Den sammanhållningen kan man återuppleva idag genom dokumentationer. Jag har sett Lars Westman och Lena Ewerts dokumentär Kamrater, motståndaren är välorganiserad…

OH: Där hade jag tur, med Lasse Westman och Lena Ewert. Kanske berodde det på att Lasse och jag kom bra överens, Lena och jag också. Jag fick låna Lasses Pentax-kamera, och fotade lite där inte Lasse fick vara med, han kom inte själv in överallt. Jag hade turen att hamna i den lilla förhandlingsdelegationen, den som mötte LKAB först, tillsammans med Kurt Nordgren, LO:s andre ordförande. Jag var en av få underjordsarbetare i strejkkommittén. Det var egentligen inte så många underjordsarbetare i strejkkommittén. Egentligen var det inte gruvarbetare som var i majoritet i strejkkommittén, varken i Kiruna eller i Malmberget.

IJ: Vad menar du med att det inte var gruvarbetare i majoritet i kommittén?

OH: De flesta jobbade ovan jord.

IJ: Var den uppdelningen viktig?

OH: Ja, det var den, även om industriprincipen från 1963 sedermera innebar att vi alla gick under samma yrkesbeteckning. Tidigare var ju Elektrikerförbundet och Transportförbundet inblandade i LKAB. Vi blev gruvarbetare 1963–1964 och hade fackförbundet i Grängesberg. Jag måste säga, nog har jag trivts bra på LKAB, förutom när jag var ovan jord.

Radio 65.22 är ett tvärsnitt av biennalens tema och innehåll som förstärker och tillgängliggör skrivna texter, gestaltade situationer och konstnärliga röster. Radio 65.22 möjliggör också för dig som inte kan uppleva Luleåbiennalen på plats i Norrbotten att ta del av valda delar av årets aktiviteter. Vi vill skriva in oss i en experimentell och utforskande radiotradition där själva mediet blir en plattform för vår idé om radio och dess förmåga att skildra och avspegla vår omvärld. Radio 65.22 får till uppgift att på ytterligare sätt berätta om verkligheten, som kanske inte är möjligt genom bilden eller texten.

Under Brottstycken: Tiden på jorden presenteras radioprogram och ljudverk i olika genrer och former som på ett eller annat sätt är ett utsnitt ur årets biennal. Platsens ande är ett turnerande litteratursamtal om språk och plats. Under ledning av kulturjournalisten och författaren Kerstin Wixe söker vi upp platser som varit avgörande för en författares berättelser eller bär berättelsens historia. Även DeKonstruktion handlar om plats: en serie program som utspelar sig i Malmberget. Vävda sånger är en fördjupande serie radioprogram som accentuerar sången, röstens och berättandets roll i skapandet av nya världsbilder och -ordningar. Vävda sånger har producerats i samarbete med Statens konstråd.

Lyssna, begrunda, njut!