”Konstens avsikt”, skrev James Baldwin, ”är att blotta de frågor som döljs av svaren.” Fjodor Dostojevskij skrev att ”vi har alla svaren. Det är frågorna vi inte känner”. Willy Kyrklund skrev ”Jag söker den frågan på vilket livet är ett svar” Och så händer konsten?
Under den återuppväckta Luleåbiennalens sluthelg i februari 2019 arrangerades den antifascistiska konferensen Konst i mörka tider: om villkoren för samling, tanke och handling. Dess tema knöt an till det årets biennal – curerad av Emily Fahlén, Asrin Haidari och Thomas Hämén – som lyfte mörkret som realitet och metafor i konsten. Arrangemanget undersökte vad som innefattas i utsagan ”vi lever i mörka tider”. Konferensens första dag var aktivistiskt fokuserad, den andra estetiskt prövande och den tredje dagen mer historiskt reflekterande. På Folkets bio på Nygatan 1 i Luleå gavs presentationer av den nyligen uppstartade studiegruppen Folkfronternas estetik. Stämningen var uppsluppen och lite bakfull. De flesta i publiken var vid det här laget bekanta med varandra. Bruna mjuka stolar i 70-tals klädsel, snabbkaffe och hummus i foajén, en avtagande storm där utanför.
Studiegruppen hade presenterat sitt arbete. Det handlade om Folkfronterna: de politiska koalitioner av vänsterpartier och liberala som upprättades under det sena 1930-talet i syfte att bilda ett enat block mot fascismens framväxt. Studiegruppen framhöll att deras mål “inte varit att finna enkla analogier, bekräftelser på att nuet är precis som då, att ”1930-talet upprepar sig”. Snarare syftade deras arbete till att ställa två historiska ögonblick mot varandra, för att kunna se skillnader såväl som likheter. Och att därmed, genom att jämföra nuet med det förflutna, kanske få en tydligare bild av nuets särart. Vidare ställde de frågan “Finns det en tradition av antifascistisk enhet med vilken vi fortfarande kan identifiera oss?” Seminariet presenterade spekulationer härledda från gruppens pågående och öppna arbete.
I två-tre timmar pågick det och sedan involverades publiken i biostolarna i diskussion. En person (det var Stefan Jonsson) ställde då en fråga (härledd från den sista presentationen av Jörgen Gassilewski om den tyskspråkiga så kallade realismstriden som sattes igång av litteraturteoretikern Georg Lukács år 1934): Vad skulle realism kunna betyda idag?
Just här kan vi frysa tiden. Frågan dröjde sig kvar hos oss och triggade igång en början på något fortsatt: vad skulle den kunna innebära om vi kollektivt satte den i omsättning? Tillsammans med konstnärer, dramatiker och författare lät vi den gemensamt eka vidare in i 2020, och årets biennal som vi valt att kalla Tiden på jorden.
En kollektiv ansats har dock satts på prov detta pandemins år, då vi inte kunnat samlas i samma fysiska rum och skapa möjligheter för gemenskap. Inte visste vi då, i februari 2019, att en folksamling skulle betraktas som något som skulle komma att tillhöra historien.
För detta inledande nummer av Lulu-journalen bestämdes vi oss för att låta Stefan Jonsson –forskare och författare – utveckla tankarna kring den fråga han ställde den 17 februari i biosalongen dova dunkel. Vi bjöd också in poeten Ida Börjel som även hon deltog i Mörka tiders konferens att bidra med ett stycke från det verk som hon då i performativ form uppförde på Blackis Folkets hus i Svartöstaden – Sabotagemanualerna. Det här numret kan ses som en brygga mellan två punkter i tid och en förbindelse mellan dessa båda biennaler som leds av Emily Fahlén och Asrin Haidari, i år samcurerad med Karin Bähler Lavér.
Avslutningsvis och inledningsvis vill vi hävda något: Acceptera inte det slitsamma svaret ”det är orealistiskt”. Detta påstående är inget annat än ett försök till att blockera fantasin. Det är svaret som vägrar blottlägga våra frågor. Vilket varken politiskt eller konstnärligt är en framkomlig väg, under vår tid på jorden.
Karin Bähler Lavér, Emily Fahlén och Asrin Haidari,
redaktörer och curatorer Luleåbiennalen 2020
Den här journalen dedikeras till konstnären Marion von Osten (1963~2020) för hennes outtröttliga skärpa, visdom och solidaritet.
