Personer:
Svensson
Kunden
Tobakshandlaren
Skohandlaren
Herrn
Damen

INLEDNING

Kära vänner, följande lilla parabel
tog en engelsman ur sitt lager.
Han drog den i en pub vid Old Vic
för två svenska studenter när de pratade politik. Trots otaliga ale och många brandyn
sågs inget spår av någon samsyn
så kom det sig att engelsmannen nästa dag
i några enkla blyertsdrag
tecknade sin bild av det politiska läget:
Han gav dem sin liknelse och vi får nu träget
ta del av den. Scenen, en järnhandel, kan ni nog gissa.
Och handlarn, det tror jag, kan anas av vissa. Handlarn i tobak, frun med skorna de sköna,
de känns igen av min halvblinda höna.
Kunden med järnet och känsla för takt
känner ni säkert i vår sista akt.
Och liknelsens mening är rakt ingen grynna.
Nu är det verkligen dags att begynna.

En järnhandel, bestående av ett träbord och en trädörr.

1

På träbordet ligger järnstänger, som järnhandlaren polerar med en duk. På ett målarstaffli står en jättelik kalender med årtalet 1938. En
tobakshandlare kommer in, med cigarrlådor under armen.

TOBAKSHANDLAREN: God morgon, herr Svensson. Önskas tobak? Härliga cigarrer,
trettio öre stycket, äkta Austrillos!
SVENSSON: God Morgon, herr Österrikare.
Låt se! Det doftar minsann. Ni vet hur oerhört gärna jag röker era cigarrer. Tyvärr går inte min järnaffär så bra som jag skulle vilja. Det betyder röka mindre. Nej, jag ska inte ha något. Det går inte. Bli inte arg, herr Österrikare. Nästa gång kanske.
TOBAKSHANDLAREN: Det gör mig lite besviken. Men jag förstår naturligtvis. Han packar ihop.
SVENSSON: Har ni haft en trevlig tur, herr Österrikare?
TOBAKSHANDLAREN: Inte bara trevlig, herr Svensson. Er affär ligger ju ganska långt bort.
SVENSSON: Långt bort? Det har ingen sagt förut.
TOBAKSHANDLAREN: Det har jag aldrig tänkt på tidigare heller. Vi bor ju alla en bit ifrån varandra. Men på vägen hit idag träffade jag på en man som gjorde ett väldigt märkligt intryck på mig.
SVENSSON: Vad nu då, blev ni påhoppad?
TOBAKSHANDLAREN: Nej, tvärtom. Mannen pratade med mig som om jag var en gammal bekant. Han tilltalade mig med mitt förnamn och sa att vi var släkt. Det hade jag ingen aning om, säger jag. Visste du inte det, säger han och ser på mig som om jag vore något katten släpat in. Sedan berättade han i detalj på vilket sätt vi var släkt och ju längre han förklarade desto mer släkt blev vi.
SVENSSON: Men, var det så farligt?
TOBAKSHANDLAREN: Nej, men han sa att han snart skulle komma och hälsa på mig.
SVENSSON: Ni får det att låta som ett hot?
TOBAKSHANDLAREN: Ni förstår, själva orden var helt alldagliga, han sa att han kanske har ett fel och det är en alldeles kolossal släktkänsla. När han upptäcker att han på något vis är släkt med någon kan han helt enkelt inte leva utan honom eller henne längre.
SVENSSON: Är det så hemskt?
TOBAKSHANDLAREN: Nej, men han röt när han sa det.
SVENSSON: Och det skrämde er?
TOBAKSHANDLAREN: Ärligt talat, ja.
SVENSSON: Men ni darrar ju, människa. I hela kroppen.
TOBAKSHANDLAREN: När jag tänker på honom.
SVENSSON: Nerverna. Ni borde flytta hit upp till vår friska luft.
TOBAKSHANDLAREN: Kanske det. Det enda goda med det är att han verkar obeväpnad. Annars skulle jag verkligen bli orolig. Nå, alla har sin börda att bära, det kan ingen hjälpa en med.
SVENSSON: Nej.
TOBAKSHANDLAREN: Det kändes också egendomligt att han, innan han lät mig gå vidare, föreslog att vi skulle ingå ett avtal om att han aldrig skulle säga något negativt om mig och jag aldrig skulle göra det om honom.
SVENSSON: Men det låter ju rättvist. Det är ju helt ömsesidigt.
TOBAKSHANDLAREN: Tycker ni det?

Paus.

TOBAKSHANDLAREN: Jag borde kanske beväpna mig.
SVENSSON: Absolut. Det skadar aldrig.
TOBAKSHANDLAREN: Tyvärr kostar det pengar.
SVENSSON: Så är det.
TOBAKSHANDLAREN: Ja, adjö då, herr Svensson.
SVENSSON: Adjö, herr Österrikare.

Tobakshandlaren går.

Svensson ställer sig och gör Ling-gymnastik med sina järnstänger till långtråkig musik. En kund kommer in. Han har illasittande kläder.

KUNDEN med hes röst: Vad kostar järnet?
SVENSSON: En krona stången.
KUNDEN: Dyrt.
SVENSSON: Man måste ju leva.
KUNDEN: Så.
SVENSSON: Ert ansikte verkar så bekant.
KUNDEN: Ni kände min bror. Han var ofta här.
SVENSSON: Hur är det med honom?
KUNDEN: Död. Jag fick ärva hans affär.
SVENSSON: Det var tråkigt att höra.
KUNDEN hotfullt: Jaså?
SVENSSON: Jag menar naturligtvis inte att ni nu har affären, utan att han är död.
KUNDEN: Ni verkar ha varit riktigt nära vänner.
SVENSSON: Inte så nära. Han var helt enkelt en bra kund.
KUNDEN: Och nu är jag er kund.
SVENSSON: Till er tjänst. Ni vill väl också ha två järnstänger, som er bror.
KUNDEN: Fyra.
SVENSSON: Det blir fyra kronor.
KUNDEN fiskar upp några sedlar ur fickan. Tvekande: De har några fläckar. Det kom lite kaffefläckar på dem. Gör det något?
SVENSSON granskar sedlarna: Det där är inga kaffefläckar.
KUNDEN: Vad är det då?
SVENSSON: Det är rödaktigt.
KUNDEN: Då måste det vara blod. Paus. Jag skar mig i fingret. Paus. Vill ni ha pengarna eller inte?
SVENSSON: Jag tror inte jag kommer att ha några svårigheter att göra mig av med dem.
KUNDEN: Nej. Inga alls.
SVENSSON: Då är allt som det ska. Han stoppar ner sedlarna i kassalådan, medan kunden tar sina järnstänger under armen. I lättare ton: Jag kom på en sak. För en stund sedan pratade jag med en tobakshandlare som jag känner sedan länge. Han klagade över att han hade blivit stoppad och besvärad av en främling på vägen hit. Har ni stött på någon som besvärat er?
KUNDEN: Nej. Mig har ingen besvärat. Ingen har ens tilltalat mig, vilket förvånade mig en del. Er bekante verkar vara en lögnare av värsta sort.
SVENSSON illa berörd: Så får ni väl inte säga.
KUNDEN: Världen är full av lögnare, rövare och mördare.
SVENSSON: Det tycker jag verkligen inte. Min bekant verkade riktigt bekymrad. Jag funderade till och med på om jag inte borde ge honom en järnstång så att han kunde försvara sig om det skulle behövas.
KUNDEN: Det skulle jag inte råda er till. Det skulle utan tvivel väcka ont blod här i trakten om ni beväpnade alla människor gratis. Jag säger ju att det bara är rövare och mördare. Och lögnare. Tro mig, det bästa för er vore att ni undvek varje tecken på att ni blandar er i stridigheterna istället för att helt enkelt och fredligt sälja ert järn. Jag säger det till er som en fridens man. Sätt inga vapen i händerna på sådana människor! De är allihop hungriga stackare och när folk som svälter får vapen i händerna…
SVENSSON: Jag förstår.
KUNDEN: Förresten, är inte vi släkt?
SVENSSON förvånad: Vi? Hurså?
KUNDEN: Det slog mig bara. Våra farföräldrar eller så?
SVENSSON: Det tror jag är ett misstag.
KUNDEN: Jaha. Då går jag då. Det är bra, ert järn. Jag måste ha det. Dyrt som det är. Vad kan jag göra, när jag måste ha det. Tror ni inte att det blir billigare?
SVENSSON: Det tror jag knappast.

Kunden vänder sig mot dörren. Ett kurrande hörs.

SVENSSON: Sa ni något?
KUNDEN: Jag? Nej. Det är bara min mage som kurrar. Jag har ätit för mycket fet mat på sista tiden. Så nu fastar jag.
SVENSSON skrattar: Jaha! Ja, adjö då!

Kunden går.

SVENSSON ringer: Är det du, Dansen? Du, den nye har varit här. – Jaha, har han varit hos dig också? Han handlade hos mig. – Jaså, han handlade hos dig också. Ja, så länge han betalar räcker det för mig. – Så länge han betalar räcker det för dig också, naturligtvis.

Det blir mörkt.

2

Kalendern i järnaffären visar årtalet 1939. En kvinnlig skohandlare med skokartonger under armen kommer in.

SKOHANDLAREN: God morgon, herr Svensson. Önskas skor? Hon packar upp ett par stora gula skor. Vackra, slitstarka lågskor, elva kronor paret, äkta tjeckiskt hantverk.
SVENSSON: Goddag, fru Tjeck. Om ni visste hur mycket jag gläds åt era besök. Min affär går ju inte riktigt lika bra som den skulle kunna göra, så just nu kan jag inte köpa några nya skor, men jag beställer alltid bara hos er. Men ni verkar lite upprörd, fru Tjeck?
SKOHANDLAREN ser sig då och då oroligt omkring: Inte att undra på. Har ni inte hört den förskräckliga historien om tobakshandlaren?
SVENSSON: Vilken historia?
SKOHANDLAREN: En tobakshandlare, en viss Österrikare, har ju blivit överfallen på öppen gata. Mördad och rånad.
SVENSSON: Vad säger ni! Det är ju fruktansvärt!
SKOHANDLAREN: Folk i trakten pratar inte om annat. Nu vill de bilda en poliskår. Alla måste vara med. Ni också, herr Svensson.
SVENSSON illa berörd: Jag? Men det går inte. Jag passar inte som polis, fru Tjeck, absolut inte. Jag är alldeles för fredlig av mej. Och min järnaffär ger mig ingen tid till det. Jag vill sälja mitt järn i lugn och ro och därmed punkt.
SKOHANDLAREN: Mannen som överföll tobakshandlaren måste ha varit väl beväpnad. Jag vill också ha ett vapen, jag blir verkligen orolig. Ger ni mig en järnstång, herr Svensson.
SVENSSON: Gärna det. Med största nöje, fru Tjeck. En järnstång, det blir en krona.
SKOHANDLAREN letar i portmonnän: Få se, här måste väl finnas en krona.
SVENSSON: Era händer darrar ju, fru Tjeck.
SKOHANDLAREN: Där var den. Hon har fiskat upp kronan. På vägen hit tilltalade en man mig och erbjöd mig sitt beskydd. Det gjorde mig riktigt förskräckt.
SVENSSON: Varför då?
SKOHANDLAREN: Jo, ni förstår, bland de jag känner har jag inte en enda fiende. Men den här mannen kände jag inte igen. Och han ville komma hem till mig och beskydda mig. Är det inte hemskt. Känner ni er inte hotad?
SVENSSON: Jag? Nej. Ni förstår, alla måste ju hålla sig väl med mig, eftersom alla behöver mitt järn i dessa osäkra tider. Även om de allihop råkar i luven på varandra, måste de ta med mig i beräkningen. Eftersom de behöver mitt järn.
SKOHANDLAREN: Ja, ni är lyckligt lottad. Adjö, herr Svensson. Hon går.
SVENSSON ropar efter henne: Adjö, fru Tjeck! Jag skickar stången!

Han ställer sig upp och gör åter Ling-gymnastik till långtråkig musik.

Kunden kommer in. Han har något gömt under rocken.

KUNDEN: Vad kostar järnet?
SVENSSON: En krona stången.
KUNDEN: Fortfarande lika dyrt. Ge hit.
SVENSSON: Fyra stänger igen?
KUNDEN: Nej, åtta.
SVENSSON: Det blir åtta kronor.
KUNDEN långsamt: Jag skulle vilja föreslå er något, med tanke på det faktum att vi trots allt är lite besläktade.
SVENSSON: Det är mer än jag visste, herr…
KUNDEN: Det visste ni inte, precis. Jag skulle vilja föreslå att vi från och med nu övergår till byteshandel, vara mot vara. Ni röker säkert cigarrer. Nå, här finns cigarrer. Han drar fram en låda med stora cigarrer. Ni får dem väldigt billigt, eftersom de inte kostade mig något. Jag ärvde dem av en släkting. Och jag röker inte.
SVENSSON: Ni röker inte. Ni äter inte. Ni röker inte. Och det är Austrillos.
KUNDEN: Tio öre styck. Det blir tio kronor för lådan med hundra. Men kusiner emellan ska ni få den för åtta, precis som för järnet. Överenskommet?
SVENSSON: Jag kände tobakshandlaren. Hur dog han?
KUNDEN: Lugnt och stilla, min vän, lugnt och stilla. Stilla och fridfullt. En fridens man. Han kallade mig plötsligt till sig. Och sedan kallade den Högste honom till sig. Det gick mycket fort. Han hann bara säga: låt inte tobaken torka, så gick han bort. Kransen, som han hängt på dörren för att hälsa välkommen, lade jag på hans grav. Han torkar en tår ur ögat. Då faller en revolver ur hans ärm. Han stoppar snabbt tillbaka den. Han kallades bort från en usel värld. En värld där alla misstror varandra. En värld av överfall och otrygghet på gatorna. På sista tiden bär jag alltid med mig ett vapen. Oladdat, bara för att avskräcka. Hur blir det med cigarrerna?
SVENSSON: Jag kan inte unna mig några cigarrer. Om jag hade råd med något, skulle jag köpa mig skor.
KUNDEN: Jag har inga skor. Jag har cigarrer. Och jag behöver järnet.
SVENSSON: Vad ska ni göra med allt järn?
KUNDEN: Åh, järn är alltid bra att ha. Det kurrar ihåligt från hans mage igen.
SVENSSON: Ni kanske hellre borde köpa något att äta.
KUNDEN: Det kommer, det kommer. Nu måste jag ge mig av, det ser ut att bli regn och jag har en kostym i självuppfunnet ylle som inget regn klarar av. Kanske får jag erbjuda en bal av detta utsökta material i utbyte mot ert järn?
SVENSSON: Nåväl, jag tar era Austrillos. Min affär går inte så bra som jag skulle vilja. Han tar lådan.
KUNDEN skrattar hånfullt och lastar på sig de åtta järnstängerna: Adjö, herr Svensson.
SVENSSON ringer medan han njutningsfullt röker en Austrillo: Dansen, är det du? Vad säger du om de senaste händelserna? – Ja, det tycker jag också. Jag säger ingenting. – Jaha, du ligger också lågt? Ja, jag ligger också lågt. – Så, han får fortfarande köpa av dig? Ja, han får fortfarande köpa av mig. – Så, du är fortfarande inte orolig? Ja, jag är fortfarande inte orolig.

Det blir mörkt.

3

I järnaffären står det februari 1939 på kalendern. Svensson sitter och röker en Austrillo. En dam och en herre kommer in.

HERRN: Kära herr Svensson, fru Fransk och jag skulle vilja rådgöra lite med er, om ni har tid en stund.
SVENSSON: Herr Britt, ni kan vara övertygade om att för mina största kunder står jag alltid till förfogande.

Damen och herrn sätter sig.

HERRN: Det handlar om det fruktansvärda överfallet på fru Tjeck.
SVENSSON: Ett överfall på fru Tjeck?
HERRN: Igår natt blev vår granne fru Tjeck överfallen, mördad och rånad av en tungt beväpnad man, ni-vet-vem.
SVENSSON: Va? Fru Tjeck mördad? Hur kunde det hända?
HERRN: Ja hur? Vi är också helt utom oss och kan fortfarande inte förstå det. Fru Fransk stod henne särskilt nära. Igår kväll hördes plötsligt ett rop på hjälp från hennes hus. Fru Fransk sprang genast över till mig och vi överlade i flera timmar om vad som kunde göras för henne. Sedan begav vi oss till den olyckligas hus och fann henne mycket riktigt i häftig dispyt med ni-vet-vem. Han krävde något som han menade tillhörde någon av hans släktingar, och vi rådde henne att ge honom det, om han i gengäld lovade att lämna henne ifred i fortsättningen. Hon gick med på det och han gav sitt ord. Men senare på natten tycks han plötsligt ha kommit tillbaka och helt enkelt mördat den stackarn.
DAMEN: Vi hade naturligtvis aldrig gått iväg om vi inte litat på hans ord.
HERRN: Nu handlar det om att alla grannar måste sluta sig samman i en förening, så att något sådant aldrig mer kan hända. Nu frågar vi er också om ni vill gå med i en sådan förening för upprätthållandet av ordningen och skriva ert namn på medlemslistan. Han räcker fram en lista.
SVENSSON tar emot den tvekande, orolig: Ja, men jag är ju bara en liten järnhandlare. Jag kan inte blanda mig i när de stora firmorna slåss. Om jag gick med i en sådan förening skulle det kunna reta en del av mina kunder.
DAMEN: Jaså, ni vill förstås sälja ert järn i alla lägen och till vem det vara må.
SVENSSON: Inte alls! Hur kan ni säga något sådant! Jag har lika mycket samvete som ni, skulle jag tro. Jag har helt enkelt inte något krigiskt sinnelag, förstår ni. Jag tänker överhuvudtaget inte på min affär. Låt oss anslå en lite vänligare ton. Till herrn: Röker ni?
HERRN tittar på cigarrerna: Austrillos!
DAMEN: Jag skulle vara tacksam om herrarna inte rökte.
SVENSSON irriterad, stoppar undan lådan och cigarrerna: Jag ber om ursäkt.
DAMEN: Ni talade om ert samvete, herr Svensson.
SVENSSON: Gjorde jag? Ja, just det. Jag kan berätta för er att för mig är varje våldshandling djupt motbjudande. Efter de senaste händelserna sover jag inte på nätterna. Det är på grund av nervositet som jag röker så mycket nuförtiden, madame.
DAMEN: I grunden är ni alltså inte så främmande
för en förening mot våldsanvändning?
SVENSSON: Främmande eller ej: i vilket fall som helst är mina bevekelsegrunder de allra mest ideella man kan tänka sig.
HERRN: Vi är naturligtvis övertygade om er rent ideella ståndpunkt, det är klart att ni inte säljer ert järn till ni-vet-vem för att ni sympatiserar med hans beteende!
SVENSSON: Inte alls. Jag fördömer det.
HERRN: Och ni känner er heller inte besläktad med honom, som han lär påstå?
SVENSSON: Absolut inte.
HERRN: Ni säljer helt enkelt för att det betalas och så länge det betalas.
SVENSSON: Så är det.
HERRN: Och ni menar att ni-vet-vem inte längre skulle ha något att göra med ert järn om ni var med i vårt fredsförbund, som garanterar säkerheten för er och alla andra?
SVENSSON: Det är klart att han gör något med mitt järn. Jag vet verkligen inte vad han tillverkar av det…
DAMEN älskvärt: Kulsprutor!
SVENSSON låtsas inte ha hört: Som sagt. Jag vet det inte, men han skulle väl vara tvungen att köpa det då också. Men, som sagt, det skulle kunna reta upp honom och vet ni, jag är nu en gång fredligt lagd. Uppriktigt sagt väntar jag honom just nu och jag skulle helst se att han inte träffade på er i min affär. Han är nämligen oerhört finkänslig och enormt lättstött. Så, skulle ni vilja göra mig en tjänst och…

Kunden kommer in, ett paket under armen.

KUNDEN: Vad kostar järnet?
SVENSSON: En krona stången.
KUNDEN: Åh, här är ju rena folksamlingen. Vänner till er, Svensson?
SVENSSON: Hm. Ja. Nej. På sätt och vis. Ett affärsbesök.
KUNDEN: Vi stod just och pratade om mordet på fru Tjeck, som ni begått, min herre.
KUNDEN: Jag?
DAMEN: Ja.
KUNDEN: Lögn! Hets! Förtal!
HERRN: Vad, ni förnekar mordet på fru Tjeck?
KUNDEN: Om jag förnekar det! Fru Tjeck, som lämnades i mina händer av nära släktingar som var inneboende hos henne, bad mig att jag skulle ta henne under mitt beskydd. På grund av mina släktingars enträgna böner gav jag efter och åtog mig hennes beskydd igår. Det var hennes sista stora glädje här på jorden. Kort därpå avled hon stilla i mina armar av ålderdomssvaghet. Det är sanningen och detta förvandlar ni och andra människor sedan till ett mord! Dessutom var det ju ni själv som övergav fru Tjeck! Ni lämnade henne i sticket och ni kommer att lämna alla era vänner i sticket! Herr Svensson, det borde ge er något att tänka på!
DAMEN: Ni tog alltså bara hand om fru Tjeck?
KUNDEN: Varför skulle jag ha gjort henne något? Hans mage kurrar.
HERRN: Och ni förnekar verkligen att ni är ett hot mot alla som bor inom räckhåll för er?
KUNDEN: Som jag förnekar det! Jag har kommit hit för att köpa sexton järnstänger, herr Svensson. Men jag ser att här råder en fientlig atmosfär. Självklart kan ingen begära att ni ska sälja järn till någon som uppträder hotfullt mot er. Jag frågar er alltså, tänk noga igenom ert svar: känner ni er hotad av mig?
SVENSSON: Jag? Varför frågar ni det? Hur många stänger ville ni ha? Sexton? Om jag känner mig hotad av er? Jag tror knappast att man skulle kunna påstå det om mig. Vill ni verkligen att jag ska svara på det?
HERRN, DAMEN OCH KUNDEN: Ja.
SVENSSON packar in stängerna: Då blir mitt svar: nej. Jag känner mig inte hotad.

Herrn och damen går upprörda sin väg.

KUNDEN medan Svensson torkar av järnstängerna med medlemslistan: Bravo. Det där kallar jag ändå mod. Vi har ändå lite släkttycke, Svensson. Även om ni förnekar det. Man förnekar ju så mycket. Förresten: skulle inte vi båda, som så helhjärtat älskar freden, kunna sluta ett litet avtal om att ni kan gå lös med järnstänger osv på alla utom mig och jag kan gå lös på alla utom er?
SVENSSON med kvävd röst: Det vill jag inte gärna göra. Min största kund…
KUNDEN: Men jag måste ha mer järn, Svensson. Man smider ondsinta planer mot mig. Man vill överfalla mig. Alla vill överfalla mig. För att de inte står ut med att se hur bra det går för mig. Hans mage kurrar igen. Att jag skulle ha gjort mig av med den där människan! Lögn! Lögn! Lögn! Och vet ni vad jag hittade hos henne efteråt? En järnstång! Hon tänkte gå lös på mig! Ni gör verkligen rätt i att hålla er borta från alla dessa motbjudande handgripligheter. Ni är järnhandlare och inte politiker, Svensson. Ni säljer ert järn där ni får betalt. Och jag köper det hos er eftersom jag tycker om er och eftersom jag ser att ni lever på er affär. Eftersom ni inte är emot mig och inte låter er hetsas av mina fiender, därför köper jag ert järn. Varför skulle jag annars köpa det? Mig vill ni inte ha till fiende! Ni sa nyligen att ni ville ha skor? Här har jag tagit med skor till er. Han packar upp ett par stora gula lågskor. Precis vad ni behöver, Svensson. Ni kan få dem billigt. Vet ni vad de kostade mig?
SVENSSON svagt: Vadå?
KUNDEN: Ingenting. Och nu, förstår ni, får ni glädje av det, Svensson. Ja, vi kommer helt säkert att bli de bästa vänner, särskilt när vi blivit helt överens om priset på järnet? Men det kommer vi att bli, det kommer vi att bli. Är ni snäll och hjälper mig med stängerna, Svensson.

Svensson hjälper med att lasta på honom stängerna. Han tar sex under varje arm och resten över axlarna och går hukande under bördorna ut.

SVENSSON: Adjö!
KUNDEN vänder mödosamt i dörren. Leende: Snart.

4

På kalendern i järnaffären står det 19??.
Svensson går omkring i fru Tjecks stövlar och röker Austrillo. Plötsligt hörs kanondån. Svensson blir mycket orolig och försöker förgäves ringa. Telefonen är död. Han skruvar på radion. Radion är död. Han tittar ut genom fönstret och ser eldsken.

Svensson: Krig!

Han rusar till sin prislista, suddar ut siffran 3 med en svamp och skriver blixtsnabbt dit en 4. Kunden kommer in, med lite av varje under rocken, ansiktet är kritvitt.

SVENSSON lyssnar: Vet ni varifrån kanondundret kommer?
KUNDEN: Det kommer från min kurrande mage. Nej vet ni, nu går jag och hämtar lite mer mat. Men då behöver jag mer järn. Han öppnar rocken och visar två kulsprutor.
SVENSSON: Hjälp! Hjälp!
KUNDEN: V a d k o s t a r j ä r n e t ?
SVENSSON bruten: Ingenting.

ANMÄRKNING:

Det lilla stycket bör spelas i slapstickstil. Järnhandlaren bör ha en peruk som kan resa sig på ända; skorna bör vara mycket stora och även cigarrerna. Den bästa sceniska inramningen vore citat ur nordiska statsmäns tal.

~
Översättning av Jörgen Gassilewski