Konstnärer

  • I Paradox of Praxis 5: Sometimes we dream as we live & sometimes we live as we dream söker Francis Alÿs uppföra aformismen som ges uttryck för i verkets titel. Han sparkar en brinnande fotboll genom natten i den mexikanska staden Ciudad Juárez. Vägen är endast belyst av eldens sken, och för att se i mörkret måste han sparka på bollen så att den fortsätter brinna. Natten skapar skydd åt stadens återkommande problem som drogförsäljning, prostitution, och polisens korruption, som bara vid korta tillfällen skymtar till längs vägen. Vandringen är återkommande i Alÿs praktik, en repetitiv och meditativ handling vilken fungerar som en katalysator för att påvisa djupt rotade problem. Genom den performativa akten ifrågasätter han idén om att försöka skapa något vackert eller estetiskt tilltalande, i en hemsk situation – konstens görande blir på en gång poetisk, absurd, omöjlig och hoppfull.

    Francis Alÿs (f. 1959 i Antwerpen) är konstnär verksam i Mexico City.

    Tack till David Zwirner Gallery.

    Verk:

    Paradox of Praxis 5: Sometimes we dream as we live & sometimes we live as we dream, 2013


    Plats:

    Luleå konsthall
    17.11.18~17.2.19

  • I Snö, mörker och kyla studeras den norrbottniska regionen Udtja genom ett fyrkanaligt diabildspel. I ett fotografiskt montagearbete överlappar skogens mossor, lavar och flora, historiska bilder från antropologiska undersökningar och manifestationer av den militära verksamhet som har ägt rum på platsen sedan kalla krigets början. Verket tar sin utgångspunkt i zoologen och fotografen Carl Fries bidrag i Svenska Turistföreningens årsbok från 1924. I den beskriver han genom text och fotografi en vandring han gör genom området Udtja, beläget i Sápmi mellan Jokkmokk och Arjeplog. Som en del av det svenska folkbildningsprojektet beskriver han naturen, människorna och djurlivet han möter i det väglösa landskapet. Genom kamerans lins söker Henrik Andersson sig igenom uppvandrade stigar och arkiv i jakt på ideologiska transformationer av landskapet. 1958 bildade försvaret en Robotförsöksplats – RFN på platsen, till ytan lika stor som hela Blekinges landskap. RFN fungerade som huvudtestanläggning i Sverige, bl a med ambitionen att upprätta ett svenskt kärnvapen. I takt med infra- strukturens utbyggnad blev arbetstillfällena fler och samhället Vidsel växte fram tillsammans med enflygplats som byggdes. Människorna i samebyarna i Udtja fick flygas ut då militärerna skulle öva. 2004 lade statens utredare fram sin rapport om hur internationell militär test- och övningsverksamhet på svenskt territorium skulle kunna utvecklas i framtiden. I den slår man fast att ”de stora och glesbefolkade ytorna, klimatet och den militära infrastrukturen tillsammans skapar delvis unika förutsättningar för militär test- och övningsverksamhet.” Sedan dess är verksamheten i Udtja helt inriktad på utländska kunder, vapenföretag och militär. Det har blivit ett centrum för svenskt försvarssamarbete med NATO.

    Om den industriella eran byggdes kring råvaruresurser som skogsavverkning, gruvdrift och vattenkraft läggs nu en fjärde naturresurs till: glesheten, ödsligheten och tomheten. Anderssons arbete vill förstå den optik som gör den här relationen till naturen möjlig, för landskapet är förstås allt annat än tomt. Ur föreställningen om tomheten framträder kanske något annat? Förvaltningens omedvetna manifesterar sig i bilder, meningar och affekter.

    Henrik Andersson (f. 1973 i Göteborg) är konstnär verksam i Stockholm.

    Verk:

    Snö, mörker och kyla, 2018

    Nyproducerat verk


    Plats:

    Luleå konsthall
    17.11.2018~17.2.2018

  • Who is Afraid of Ideology? är inspelad i Rojava 2017. Den lyssnar till en fraktion av den kurdiska motståndrörelsen, och hur det praktiska arbetet knyter an till dess idélära – hur används en yxa på bästa sätt? När är det okej att hugga ner ett träd för överlevnad? En statisk kamera fångar bilder av ett bergigt senvinterlandskap. Smältvatten rinner genom bäckar och snön sjunker undan. Den ekologiska medvetenheten inom rörelsen utvecklades parallellt med att livsvillkoren förändrades under krigen. På samma sätt som naturen har ett inbyggt självförsvar måste också utsatta grupper skydda sin existens. Scenerna som utspelas i filmen är i osynk med de ackompanjerande ljuden. Istället för droppläten och porlande vatten hör vi medlemmar i den kurdiska kvinnorörelsen i Rojava berätta om deras relation till naturen. När kvinnorna sedan visas i bild är det tyst. Klippningen ger tittaren utrymme att lyssna till ett antal individer som talar för en kollektiv rörelse. Detta verkar också som ett skydd för de som talar ur ett radikalt perspektiv.

    Marwa Arsanios (f. 1978 i Washington) är konstnär verksam i Berlin, Beirut och Wien.

    Verk:

    Who is Afraid of Ideology?, 2017


    Plats:

    Luleå konsthall
    17.11.2018~17.2.2018

  • Naturexploatering och snabb ekonomisk tillväxt är tätt sammanlänkade på många platser i världen. I konstnären Monira Al Qadiris undersökande projekt zoomar hon in på två industriers ekologiska, kulturella och ekonomiska arv i Gulfstaterna, nämligen pärl- och oljeindustrin. Materialen har vid olika tidpunkter i his- torien varit grundläggande för regionen, där oljan nu ersatt pärlans framträdande position. I installationen Spectrum 1 ser vi sex pärlemorskimrande skulpturer monterade på en lila vägg. De främmande objekten påminner om undervattensdjur; som koraller och havsanemoner, men följer egentligen formen av borrdelar som används för att extrahera olja. Bero- ende på vinkel och hur vi rör oss i rummet skapas skiftningar i skulpturens nyanser. Den dominerande färgen som framträder kanske är en föraning om vad som kommer. Inom oljeindustrin signalerar färgen lila exceptionell fara. Den dyker upp på oljeriggar först efter varningsfärgen röd, när lila uppenbarar sig är en explosion oundviklig. Därför bär man av vidskepliga skäl inte lila på arbetsplatsen.

    Monira Al Qadiri (f. 1983 i Dakar) är konstnär verksam i Berlin och Beirut

    Verk:

    Spectrum 1, 2016


    Plats:

    Galleri Syster, Luleå
    17.11.2018~17.2.2018

  • Cabo de Roca är Europas västligaste punkt. Här ”där marken slutar och havet börjar” ligger Portugals mest avlägsna fyr, utifrån vilken Sunstone tar sin början. Filmens berättare är fyrvaktaren Roque Pina, som tar oss med på en associativ resa genom navigationshistorien, via fysikern Augustin-Jean Fresnel som under 1820-talet utvecklade en ny optisk teknologi som fick fyrljuset att lysa skarpare och nå ut på flera mils avstånd. Filmen spårar Fresnels fyrlinser från dess produktion till utställandet av dem i ett museum för fyrtorn och navigationssystem. Linsen plockas ut från fyrens mekaniska konstruktion och studeras som objekt, två händer vrider det massiva glasföremålet mot solen, linsen sprider sitt sken men fördunklar samtidigt seendet. Fyrens symbolik är mångbottnad, som ljusbärare på det mörka havet, kopplad till optikens möjligheter och upplysningens ideal om vetenskaplig utveckling. Men även som möjliggörare av en expansiv militär sjöfart, sammankopplad den koloniala ockupationen av andra kontinenter och de kapitalistiska framgångar som det förde med sig för Europa. ”Vi behöver en fyrarnas filosof” förkunnar filmens berättare.

    Förhållandet mellan vision och kunskap, ljus och upplysning, undersöks i Sunstone genom linsen av optisk teknik, 3D CGI-bild och 16 mm analog filmografi. Konstnärerna Filipa César och Louis Henderson möts här i sitt intresse för fiktiva dokumentärer och alternativa berättarmetoder. Genom filmen följer vi ett abstrakt samtal om navigations- system och kolonialismens design, där våra moderna digitala satellitsystem, med GPS som främsta exempel, på en gång guidar och övervakar oss. Navigationssystem som har utvecklats av militären både ger och manifesterar makt. Den som styr över kartan styr nämligen också över framtiden.

    Filipa César (f. 1975 i Porto) är konstnär verksam i Berlin.
    Louis Henderson (f. 1983 i Norwich) är konstnär verksam i Paris och Berlin.

    Verk:

    Filipa César & Louis Henderson, Sunstone, 2018


    Plats:

    Galleri Syster, Luleå
    17.11.2018~17.2.2018

  • Jelly Night tar sig an sömngång, sett genom en animerad Walt Disney-skildring, ihopmixad med musikerna Yat-Khas translika tongångar. Filmen har fråntagits sina färger och tempot har saktats ner. Yat-Kha sjunger en sång tillägnad sin barndoms kärlek – en stor mäktig flod. Den flödande musiken öppnar upp betraktaren för klardrömmandets tillstånd. Detta medvetandetillstånd ligger mycket nära drömmen, men där personen som drömmer är medveten om att den drömmer. Vi vandrar genom natten, ledda av musiken på samma sätt som Kalle Anka är ledd av Kajsa. Och även fast den märkliga drömska rytmen inte verkar ha en särskild riktning eller mål, lyckas den samman- smälta musik och bild, stad och landskap, betraktare och den betraktade. Sigmund Freud hävdade att drömmandet bara är en annan form av tänkande. I detta skymningsland förenas medvetenheten och det undermedvetna till ett.

    Anna Dacqué (f. 1964 i Wien) är konstnär verksam i Berlin.

    Tack till Yat-Kha och Global Music Centre.

    Verk:

    Jelly-Night, 2018


    Plats:

    Luleå konsthall
    17.11.2018~17.2.2018

  • På den södra centrumhalvön i Luleå kan man under biennalens första och sista vecka se ett monumentalt ljusperformance av konstnären Vishal K Dar. Sex pendlande ljusstrålar utgår från tre platser längs med kustlinjen: kranen i Södra Hamn, Cementas silos och pråmen. Platserna utgör alla en gräns för staden, separerade med 145 grader. I takt med att vädret blir kallare kommer vattnet bli mark och stadens gräns kommer att upphöra. På så vis tar verket form i två steg, när gränsen finns och när den har försvunnit.

    Med en bakgrund i arkitektur och ett stort intresse för vetenskapliga förhållningssätt till ljusets fysiska lagar, skapar Dar ett verk där mörkret intar ikonisk betydelse. Titeln Dirghtamas, kan ordagrant översättas till långt mörker, och är en referens till de nordliga vintermånadernas långa nätter. Ljusstrålarna förhåller sig till ett tidsindex, ett förprogrammerat schema som får dem att träda fram och försvinna.

    Dar studerar ljuset transformerande form och bryter med sitt verk in i dagar som antar nätters skepnad. Oscillerande strålar av ljus intar de tre platserna och de utgör tillsammans formen av kosmologiska klockor. De får de upplysta storskaliga objekten att verka overkliga, som spöklika varelser intar de arbetets platser. Ljusstrålarna blir till inre organ och andetag för den industriella verksamheten. Som att stjärnorna själva satts i arbete i tyst kaotiskt mörker.

    Vishal K Dar (f. 1976 i New Dehli) är konstnär verksam i Gurgaon.

    Tack till Dykab, Cementa, Luleå kommun, Luleå Tekniska Universitet och Iaspis.

    Verk:

    Dirghtamas, 2018

    Nyproducerat verk


    Plats:

    Södra delen av centrumhalvön
    17.11.2018~17.2.2018

  • I en dagboksanteckning tillägnad tankar om tarmen skriver Ingela Ihrman om floran i havet och floran i magen och om hur tarmtången (Ulva intestinalis) för henne fungerar som länk mellan dem – en slipprig väg tillbaka ner i vattnet till de alger som har förmågan att binda solens energi så andra livsformer kan tillgodogöra sig den. Det handlar om att vara ett landskap och vara i landskap; om bukfett och råolja – jordens och kroppens lagrade energi. Verket är början på en längre konstnärlig undersökning som utgår från magen – en öm punkt, och Luleåbiennalen utgör med Inre vind dess andra avsats. Från alg- och sjögrässtudier vid kosteröarna i Bohuslän och en påbörjad relation med permakulturella aktiviteter på platsen, fortsätter projektet nu in i en visualiserande fas där tarmtången ges skulptural form i hängande och utbredande kroppar. Verket kan ses som ett konstnärligt sökande efter ett nytt förhållningssätt till både kroppen och jorden, där vi uppmuntras att lyssna till tarmen och låta magen ta plats. Ihrman öppnar upp tankarna om oss som bärare av en mikroskopisk oändlighet: ”Magen är som kosmos. Båda är omöjliga att greppa, trots att magen finns i oss och vi finns i kosmos”.

    I likhet med Ihrmans tidigare verk kanaliseras den svårgreppbara naturen genom den egna kroppen. Arbetet kan relateras till ”dark ecology”, ett begrepp som syftar på alla de naturens processer som försiggår i det dolda, i mikroskopisk storlek, i mörker, i djupa avsatser, i det motbjudande? Som motsats till den gröna idealiserade natur som människan lärt sig att förhålla sig till, alltid med sig själv i händelsernas centrum, skiftar den mörka ekologin perspektiven.

    Under Nattfestivalen Korpilombolo deltar Ingela Ihrman även med sitt performance Nattens Drottning den 1 december 2018. Nattens drottning är ett performance som iscensätter blomningen av en speciell kaktus. Under Nattfestivalen bjuds publiken in att beskåda den korta sällsamma akten pågå. Nattens drottning (Selenicereus grandiflorus) är en kaktusart som tidigare var en vanligt förekommande inomhusväxt i Sverige. Dess knoppar öppnar sig sent på kvällen och blommar sedan bara över en natt (ibland kan det dröja flera år mellan tillfällena och händelsen är oförutsägbar). Under blomningen sprids en doft som påminner om apelsin-blommor eller vanilj. Ingela Ihrmans konstnärskap präglas av ett intresse för etnobiologi, vetenskapen om människans relation till naturen och vilka historier, egenskaper och mytbildningar som vi på den projicerar. Hennes konstnärliga metod är på en gång poetisk, absurd och eftertänksam. Enligt traditionen är Nattens drottnings blomningstillfälle en händelse att samla sina grannar kring. I takt med mörkrets inbrott och ljusets återkomst skapas en kollektiv situation för att ta del av utslagning och vissnande. Natten blir här ett rum för magin att uppstå i, och blomningen en komprimerad livscykel att betrakta.

    Ingela Ihrman (f. 1985 i Kalmar) är konstnär verksam i Malmö.
    Tack till Malmö Konstmuseum.

    Verk:

    Inre vind, 2018

    Nyproducerat verk


    Plats:

    Galleri Syster, Luleå
    17.11.2018~17.2.2018

    Verk:

    Nattens drottning, 2009/2018


    Plats:

    Medborgarhuset, Korpilombolo
    1.12.2018

  • I Isaks Halls tysta och gåtfullt abstrakta landskap omvandlas skiftningar av ultramarin och ockra till avlägsna rum i universum, där helt andra fysiska lagar råder. Vad är materia, vad är stoff eller ett optiskt ljusfenomen? Med ålderdomliga metoder lånade från renässansens tillvägagångssätt, utforskar han måleriets möjligheter att antingen låta olika färger förenas och bli till en ny, låta dem glida in och ut ur varandra på en och samma yta, eller att separera med fernissa så att en ljus nyans börjar lysa på en mörkare grund. Från skiraste luftslöja till fast massa som buktar ut från underlaget, impasto. Men medan de här klassiska teknikerna förr i tiden fick skildra smyckens skimmer, jungfru Marias blå mantel eller en rustnings glans, tillämpar Isak Hall dem bara i dess egen rätt, bortom religiösa traditioner och antika myter. Northern Transcendence kom till sommaren 2017, då han vistades i sin ateljé i norra Västerbottens inland. Alla de grundämnen som finns på jorden, finns därute, som en påminnelse om att vi är ett: bergsmassiven, floderna, skogarna – och alla hjärtan som slår.

    På Ájtte -svenskt fjäll- och samemuseum visas ytterligare ett verk av Isak Hall; Kultsjön som kom till hösten 2017 under en arbetsvistelse på Ricklundgården i Vilhelmina.

    Isak Hall (f. 1978) är konstnär verksam i Stockholm.

    Verk:

    Northern Transcendence (serie), 2017


    Plats:

    Luleå konsthall
    17.11.2018~17.2.2018

    Verk:

    Utan titel, 2017


    Plats:

    Ájtte – svenskt fjäll- och samemuseum, Jokkmokk
    30.10.2018~17.02.2019

  • These lowest depths, these deeps tar havets många lager av betydelse som sin utgångspunkt. Videon är ett fragment från Louis Hendersons längre filmprojekt Overtures, en spökhistoria om den haitiska revolutionen som startade 1791 och ledde fram till den första fria svarta staten i Amerika och ett avskaffande av slaveriet. Revolutionens ledare var Toussaint Louverture, som 1802 tillfångatogs av Napoleons styrkor och fördes till ett medeltida slott i Jura-bergen i Frankrike, där han dog 1803. These lowest depths, these deeps skildrar en övergångsscen och en vattnets färdväg mellan Frankrike och Haiti. L’Ouvertures rastlösa spöke rör sig tillbaka från vattenfallen i Jura, via franska floder till Atlanten och tillbaka till det Karibiska havet. Fältinspelningar och arkivmaterial skapar här en hybridupplevelse och ett transformerande ljudlandskap som symboliserar spökets skilda tillstånd. Havet blir en förmedlare av historia, språk och kultur. En symbolisk plats mellan de dödas värld, och de levande. I samarbete med João Polido Gomes (ljud) och Philippe Cuxac (animering).

    Louis Henderson (f. 1983 i Norwich) är konstnär verksam i Paris och Berlin.

    Verk:

    Filipa César & Louis Henderson, Sunstone, 2018


    Plats:

    Galleri Syster, Luleå
    17.11.2018~17.2.2018

    Verk:

    These lowest depths, these deeps, 2018


    Plats:

    Luleå konsthall
    17.11.2018~17.2.2018

  • Susanna Jablonski intresserar sig för begreppet entropi; det oundvikliga och ständiga förfallet av ordning i ett tillstånd eller system. Det är genom entropi som vi definierar tidens riktning. Genomgående i sitt arbete tänjer, bänder och testar hon gränserna för de material hon arbetar med. Objekten som framträder kan kännas främmande och familjära på en och samma gång. Ofta med fokus på hur kroppar kan bära minnen. I After Nature vrider sig ett pilträd långsamt och kroppsligt i ett dimmigt vinterlandskap. Det är en drömlik animation där trädets fysiska begränsning upphör, samtidigt som det står fastrotat sträcker det sig ut över ett oändligt tidsförlopp. En rörelse som för tankarna till kroppens åldrande och tidens gång. After Nature visas i Gamla hallen, i entrén som leder till basutställningen på Ájtte. Videon presenteras jämte en flock ripor som flyger över en tältkåta – en skyddsplats mot vinterns kyla och de hårda nordanvindarna.

    Glas är ett material som återkommer i Susanna Jablonskis arbete. Denna massa i rörelse besitter en inneboende dubbelhet i sin skörhet och fasta tyngd, och det är just materialets potential och bristningsgräns som fascinerar Jablonski. I konsthallens blåa rum visas Torsdag, en rosa svärmisk skulptur som hänger på väggen. Den konstruerar ett spel med vår perception som kräver att vi justerar linsen. Vad är det vi ser? Här samspelar den sköra formen med en lekfull absurditet och tecknar en bild av ett inre landskap, ett tillfälligt organ som uppstår under graviditeten: den medierande moderkakan. Jablonskis skulptur sätter ljus på de förskjutningar som kan uppstå mellan olika emotionella tillstånd och skapar en illusion och osäkerhet om var en situation börjar och var den slutar. Vid närmare anblick framträder ett vitt finger som sticker ut som en del av väggen, som om väggen är försedd med dolda kroppsdelar redo att bära oss. Gesten blir dubbel, dels balanserar fingret det tunga materialet, samtidigt sticker den hål i dess hinna. Det får bära eller brista.

    Susanna Jablonski (f. 1985) är konstnär och kompositör verksam i Stockholm.

    Verk:

    Torsdag, 2018


    Plats:

    Luleå konsthall
    17.11.2018~17.2.2018

    Verk:

    After Nature, 2017


    Plats:

    Ájtte – svenskt fjäll- och samemuseum, Jokkmokk
    30.10.2018–17.02.2019

  • I Lap-See Lams verk Beyond Between och Gwái plockas idéen om det autentiska isär. Lusten att konsumera det ”främmande”, som mat, som konsumtionsvara, som bild, vänds och blir en spegel av oss själva. Likt antika skulpturer och artefakter på museer som ibland rekonstrueras och återfår de delar som saknas, har Lam här satt samman insamlade objekt från en snart svunnen svensk kinakrogsmiljö. I Beyond Between görs en 3D-utfräst rekonstruktion till en protes. Sömmarna blir tydliggjorda i konstruktionen av fantasin. Taket är i pagoda-stil, som vanligtvis kan ses utomhus på exempelvis tempel eller China town-områden, men som i Sverige ofta funnits inomhus i restaurangmiljöer. Lam lyfter åter igen taket ur sin miljö, en förflyttning från yttre till inre, och så ut igen. Genom återuppbyggnaden reinkarneras det och dess funktion som minnesobjekt möjliggörs. Det blir något värt att minnas. Samtidigt innebär den digitala processen en förenkling av formen där detaljer går förlorade, likt historiens ständiga transformationer. Taket blir ett spökobjekt i rörelse in i en spekulativ framtid. Det fortsätter definieras, inte av sin funktion, utan snarare av hur vi förhåller oss till det.

    I Gwái återkommer spöket som det svävande föremålet. Det som är i mellanrummet, som kanske fastnat där eller rör sig mot utkanten, framtiden. Möbeln är täckt, som att någon har flyttat. Stolen är tom, men för tankarna till en kropp. Kanske finns här bilden av migranten som betraktas som ett slags spöke i väst. En figur som rör sig i mörkret, som kommer släpande med sitt historiska bagage och infiltrerar samtiden. Spöket kan också stå för de system som inte syns, de berättelser som inte berättas, migrationens infrastrukturer och kinakrogarnas kartbilder. Det ritar konturen av det vi projicerar vår rädsla på. Det avslöjar oss, snarare än sig självt, när det visar sig.

    På Ájtte - svenskt fjäll- och samemuseum, visar Lap-See Lam ytterligare ett verk, Mother of Lightning.

    Det skiljer sex centimeter mellan konstnären Lap-See Lam, hennes mamma och hennes mormor i längd – ett förhållande som speglas i verket Mother of Lightning tre gula blixtar, monterade på en hög spegelbox. Lam undersöker i sin konst den egna familjehistorien, och hur en kinesisk diaspora fann plats i Sverige från 1970-talet och framåt, genom Kina-krogarnas etablerande. Men Lams arbete stannar inte i det biografiska. Med fiktionen som verktyg, och Kinakrogens typiska inredningsestetik som sitt formspråk, synliggör Lam hur en idé om en plats tar form genom att appropriera bilden av ”det exotiska”. Kinakrogens miljö är inte en autentisk återgivning av Kinas landskap och kultur, utan en västerländsk projicerad idé om öst. Skulpturen refererar samtidigt till den kinesiska legenden om blixtens gudinna Dian-Mu, en av nyckelfigurerna i skapandet av himmelsfenomen, som med hjälp av speglar frambringar blixtar. Medan hennes man Lei-Gong, Åskans Gud, straffar människor och onda väsen med sin kraft, markerar Dian-Mus genom blixtarna vem som ska straffas. Gudinnan ser till att åskan aldrig slår ner på de oskyldiga.

    Myter, projektion och migrationshistoria är alla återkommande teman i Lap-See Lams konstnärliga arbete. Hon intresserar sig för glappet som kan uppstå mellan generationer och i relation till kunskap, minnen och mytologi reflekterar Lam över identitet och tillhörighet. I verket möter vi som betraktare vår egen blick, våra gestalter lyses upp i blixtarnas skarpa sken, vi blir så medskapare i berättelsen.

    Lap-See Lam (f. 1990) är konstnär verksam i Stockholm.

    Tack till Macromould modell och form och Restaurang Waldorf.

    Verk:

    Beyond Between, 2018

    Nyproducerat verk


    Plats:

    Luleå konsthall
    17.11.2018~17.2.2018

    Verk:

    Gwái, 2018

    Nyproducerat verk


    Plats:

    Luleå konsthall
    17.11.2018~17.2.2018

    Verk:

    Mother-of-Lightning, 2018


    Plats:

    Ájtte – svenskt fjäll- och samemuseum, Jokkmokk
    30.10.2018~17.2.2019

  • ˇ

    ”Den sista gången jag såg min mor för att ta farväl, sa jag att nu lämnar jag för gott och kanske ses vi aldrig igen” i filmen Pre image (Blind as the Mother Tongue) följer konstnären Hiwa K sin egen flykts fotspår genom Europa, från kurdiska Başur, genom den turkiska landsgränsen, Greklands bergiga landskap och sjövägen bort därifrån. Genom en repeterad vandringsled (en arkeologisk metod för att bota amnesi) väcks minnen av en tid han trodde sig glömt till liv. Hans flykt ägde rum under nattens inbrott och från skeppets lastutrymmen minns konstnären ett mörker som gjorde honom blind, ”blind som hans modersmål”. Tiden är ur led och ibland är magen hans enda klocka. Flyktens berättelse tar form genom sinnesförnimmelser, syn-, hörselintryck och dess bortfall. För filmen har Hiwa K konstruerat en skulptur som han balanserar på sitt huvud, den består av motorcykelspeglar vinklade i olika riktningar. Det märkliga objektet fungerar som en förlängning av kroppens organ och sinnen, i dem ser konstnären sin egen reflektion liksom reflektionen av de miljöer han vandrar genom: grönskande ängar, asfalterade vägar, viadukter med svalbon, och flyktingläger i Atens hamn. Förbipasserande betraktar den riskfyllda balansakten och parerar sina steg för att ge honom plats, konstnären fortsätter hela tiden att vandra och stannar aldrig upp.

    Hiwa K (f. 1975 i Sulaymaniyah) är konstnär verksam i Berlin.
    Tack till galleri KOW Berlin.

    Verk:

    Pre-image (Blind as the Mother Tongue), 2017


    Plats:

    Ájtte – svenskt fjäll- och samemuseum, Jokkmokk
    30.10.2018~17.02.2019

  • Gängliga skulpturer med långa ben och kroknade siluetter rör sig genom rummen. De släpar benen efter sig, de viker för sin egen tyngd och sprider sig i enträgen okontrollerad rörelse. Objektens blänkande hårda material för tankarna till gränsmarkeringars arkitektur; grindar, checkpoints och inhängningar för foderdjur. De reser sig hotfullt men är också bräckliga i sitt uttryck, stympade till ofullbordade former. ”Colonialism equals thing-ification” skriver poeten Aimé Césaire i essän Kolonialismens diskurs från 1950. Subjektets devalvering är också vad som upptar Kamaly i hennes konstnärliga arbete, om hur framställningar av den mänskliga kroppen kan härledas till ett kolonialt och rasistiskt förtryck. Skulpturerna är porträtt av kroppar som övergått till abstraherade ting, men de bär historien med sig – det är nämligen den som har förvandlat dem. De bär alla namn efter en enskild person som fallit offer för ett kolonialt motiverat våld, verkställt av polis, militär eller enskild individ. Tillsammans fungerar de som ett slags minnesmonument av våldet men de är också illustrationer av den koloniala blickens projiceringar, den vilken möjliggjorde våldet till att börja med. Kamalys verk åskådliggör avhumaniseringens metamorfos, från människa till hotfull varelse, från människa till ting.

    Hanni Kamaly (f. 1988 i Hedmark) är konstnär verksam i Malmö.

    Verk:

    Baidoo, 2017
    Freddie Gray, 2016
    Miles, 2017
    Jordan, 2017
    Ballok, 2017


    Plats:

    Luleå konsthall
    17.11.2018~17.2.2018

    Verk:

    Selk'nam, 2017


    Plats:

    Ájtte – svenskt fjäll- och samemuseum, Jokkmokk
    30.10.2018~17.2.2018

  • Rahkkan (Krackelerat) är utförd på en mjölsäck, kvarlämnad av tyska soldater i Nordnorge under 1940-talet. På den grova, medfarna väven finns Britta Marakatt-Labbas broderade anteckningar i form av en renhjord, vapendelar och en särskild poststämpel. Verket lyfter historien om de förändrade levnadsmönster och rörelser som uppstod i samband med den tyska ockupationen av Nordnorge och de tvångsförflyttningar av samer som med den följde. Historien bottnar i den egna familjesituationen där Marakatt-Labbas far, i egenskap av renskötande same, fortsatte att ta hjorden till Tammokdalen om somrarna. Detta trots att de norska markerna inte längre var en säker plats då landminor gömde sig där – Marken och rörelserna krackelerade.

    Än idag återfinns de tyska truppernas kvarlämningar i landskapet som en påminnelse om kriget, de kommer upp till ytan i samband med den allt oftare översvämmande älven. Till väven hör också en kopia av ett pass som utfärdades till samer i gränstrakterna. Så även ett brev som skickades ut från länsstyrelsen i Norrbotten, i syfte att hindra medborgare att hjälpa den norska motståndsrörelsen ”Det är strengt forbudt på noen som helst måte å vare de norske flyktinger behjelpelig med å komme seg over til Sverige.” Historier och händelser upprepar sig i tid.

    Britta Marakatt-Labba (f. 1951 i Idivuoma) är konstnär verksam i Övre Soppero.

    Verk:

    Krackelerat / Rahkkan, 2014


    Plats:

    Luleå konsthall
    17.11.2018~17.2.2018

  • På tre av biennalens utställningsplatser visas Nikos Markous porträtt av floden Kifissos. Det är måleriska fotografier, avbefolkade skugglandskap med vattnets silverskiftande yta i centrum. Markou som har en bakgrund inom matematiken, studerar genom fotografiet det grekiska landskapet; mötet mellan det av människan konstruerade och det till synes vilda. Kifissos är stadens längsta vattendrag, med sin källa i de skogstäckta Penteli- och Parnithabergen. Under romartiden konstruerades akvedukter över flodbankerna och med tiden började Kifissos fungera som ett naturligt system för att leda bort regnvatten från staden. Under 1900-talets mitt, förändrades flodens karaktär drastiskt, den invaderades av motorvägar, avloppssystem och industrier som byggts vid dess stränder utan tillstånd. Idag löper floden under, eller nära, den stora motorvägen som går genom Aten, gömd och bortträngd under stadens cement. Men i den norra delen återuppstår floden och bryter fram på nytt, här tycks landskapet orört, som om tidens rörelse stannat till.

    Nikos Markou (f. 1959) är konstnär verksam i Aten.

    Verk:

    Ur serien Kifissos River, 2018


    Plats:

    Luleå konsthall
    17.11.2018~17.2.2018

    Verk:

    Ur serien Kifissos River, 2018


    Plats:

    Ájtte – svenskt fjäll- och samemuseum, Jokkmokk
    30.10.2018~17.02.2019

  • Ur Olof Marsjas konstnärliga arbete framträder säregna gestalter såsom enfotingar, pälsbeklädda miniatyrer och flygande fän – som hämtade från en parallell verklighet. De är åskådare utan ögon i rummens hörn och vrår. Foten är en återkommande skulptural form i Marsjas kollektion, en slags tragikomisk gestalt som tycks ha blivit ensam lämnad kvar efter en omtumlande händelse. Samtidigt står den grundad i marken, befriad från den tunga kropp som den en gång bar på. Liddus fot består av skiffersten, ett band vävt av Marsjas mormor och ett band vävt av hans mamma, renhorn, soc-toffla, rostfritt stål, aluminium och körsbärsträ. Marsja använder sig av en assemblage-teknik där material med vitt skilda konnotationer ”gnuggar av sig på varandra”. Han kombinerar material som har en stark laddning knuten till den egna historien: renhorn, päls, skinn och vril med material som det inte finns en särskild koppling till eller ett ansvar inför. Renhornet blir en tå som rör sig mot en marmorfot ur en italiensk renässansskulptur, fast aldrig lika solid. Det fragmentariska blir istället ett självändamål och ett estetiskt medel vilket påvisar en rörelse. Saker och ting sätts samman för att senare falla isär och fogas ihop på nya sätt. Figurerna tycks ha en egen agens, som ställer frågan: vad händer om ni tänker på oss som levande? Om vi är oss själva nog?

    Olof Marsja (f. 1986 i Gällivare) är konstnär verksam i Göteborg.

    Verk:

    Unnákaš (den lille), 2018
    Liddus fot, 2018
    Fot II (Ellis högra), 2017
    Utan titel (Fågel), 2018


    Plats:

    Luleå konsthall
    17.11.2018~17.2.2018

  • Natten mot den 3 mars 1940 utfördes ett attentat mot den kommunistiska dagstidningen Norrskensflamman i Luleå. Fem människor, varav tre barn, blev brandens offer. En av dådets nyckelpersoner var Ebbe Hallberg, landsfiskal och polischef i Luleå. Tillsammans med en journalist på Norrbottenskuriren och män från militären organiserades och genomfördes det brott som förblir ett av de värsta politiska attentaten i Sveriges historia. Ebbe Hallberg dömdes till straffarbete vid Långholmens fängelse där han avled bara en månad senare. De andra förövarna dömdes till sex års fängelse, men benådades efter tre.

    Modellen byggdes av polisens kriminaltekniker Harry Söderman för att användas under rättegångarna mot de sju åtalade, i en tid då Nationellt forensiskt centrum (dåvarande Statens kriminaltekniska laboratorium) var nygrundat. I modellen, med sina löstagbara väggar och tak, ser man var förövarna tog sig in i byggnaden och planterade sprängladdningarna. Modellen har tidigare gått att se på Polismuseet i Stockholm, numera förvaras den i dess arkiv.

    Som artefakt i biennalens utställning fungerar modellen som ett slags monument av en lokal händelse som har trängts bort i ett kollektivt, nationellt, minne. Flammanattentatet var också utgångspunkt för det första numret av Lulu-journalen, Luleåbiennalens månatliga tidning, som publicerades i augusti 2018. Den reflekterade tillsammans med inbjudna skribenter den fascistiska historien i Norrbotten under 1930- och 40-talen, och vilken resonans händelsen ger idag.

    Numret Vi var landsförrädare, sa dom finns att ladda ner på här.

    Modellen är inlånad från Polismuseets samlingar.

    Verk:

    Modell av Norrskensflammans redaktionshus, konstruerad av Statens kriminaltekniska laboratorium, 1940


    Plats:

    Luleå konsthall
    17.11.2018~17.2.2018

  • Araf är en essäistisk roadmovie om en resa mellan Srebrenica, Sarajevo och Mostar i Bosnien. Berättarrösten tillhör Nayia, en spöklik karaktär som har varit i exil sedan krigets utbrott och som återvänder i samband med den 22:a minnesdagen av folkmordet i Srebrenica. Anhöriga, varav vissa fortfarande inte lyckats identifiera sina förlorade familjemedlemmar, vandrar tillsammans i den prunkande naturen. En särskild blå fjäril sägs kunna markera var massgravarna finns, som annars är svåra att lokalisera, dolda som de är i grönskan. Floden beskrivs som stadens tysta vittne, den som härbärgerar krigets minnen. Nayias dagboksanteckningar varvas med myten om Daidalos och Ikaros, där den senare störtar mot sin död efter att i brådmod ha försökt flyga för nära solen. Ikaros är också namnet som tilldelas vinnaren i en brodyknings-tävling i berättarens hemstad. I stilla scener filmas dykaren på bron i förberedelse inför fallet. I dessa narrativa överlappningar sker en tidsmässig förskjutning. I Koranen är Araf namnet på platsen mellan himlen och helvetet, men i filmen ges den en betydelse oberoende religionen; i limbo mellan förflyttning och stillastående, ett slags exilens tillstånd. Araf beskriver, genom Nayia, den paradoxala upplevelsen av att återvända till sitt hemland i efterkrigstid; där minnen av konstant terror samspelar med landskapets nuvarande tystnad, det tillfälliga med det oavbrutet fortvarande.

    Didem Pekün (f. 1978) är konstnär verksam i Istanbul.

    Verk:

    Araf, 2018


    Plats:

    Luleå konsthall
    17.11.2018~17.2.2018

  • Under de mörkaste månaderna på året, november–februari, beger sig Pirak Sikku ut på promenader i skogen väster om Jokkmokk, mellan lågfjäll och skogsland. Hon tar in det mörka landskapet, letar färgmängder i det dunkla, går på isar och myrar. Vandringen genom skog och fruset vatten föregår det teckningsarbete som senare följer i hennes ateljé, med känslan av landskapet nära i minnet, fortsatt omgiven av mörker. Denna process är intuitiv, en konstnärlig drivkraft dedikerad det personliga och det otalbara. För landskapen kan aldrig betraktas som oskyldiga i Pirak Sikkus konstnärskap, som en parallellitet ryms hennes mångåriga efterforskning i rasbiologiska institutets studier av samer under 1900-talets första del. Med utgångspunkt i intervjuer, arkivmaterial och dokumentation från institutets listor avobjektifierar Pirak Sikku rasbiologins forskning, genom att koppla den till sin egen samiska kulturs historia. Guorosvuođa ája (Tomhetens källa) och Sjävnjásj (Medan mörkret varar) är sammankopplade det Pirak Sikku kallar ”olika sorters isupplevelser” vilka handlar om att ”pröva gränser för var man kan gå utan att det brister. Rasbiologins historia är full av skärvor och man får kliva försiktigt omkring, det kan göra väldigt ont.” Naturen framställs som ett eget arkiv av minnen på en gång sköna, smärtsamma, ordlösa.

    Katarina Pirak Sikku (f. 1965) är konstnär verksam i Jokkmokk.

    Verk:

    Tomhetens källa (Guorosvuođa ája), 2014


    Plats:

    Luleå konsthall
    17.11.2018~17.2.2018

    Verk:

    Sjävnjásj (Medan mörkret varar), 2014


    Plats:

    Luleå konsthall
    17.11.2018~17.2.2019

  • Solen som vittne för det som sker på jorden, är fokus för filmen What the Sun has Seen. Den ser klimatkatastrofer och krig, men också en storslagen skönhet, omöjlig att beskriva i ord. Tårarna rinner när solen blickar in i jordens oskyldiga ögon. Vi möter den i alla dess omtumlande känslotillstånd, i förälskelse, sorg och förtvivlan. Polskas animerade sol refererar till filosofen Walter Benjamins begrepp Historiens ängel, som han skrev om sent i sitt liv, innan han tog sitt liv under flykten från nazisterna. Hans ängel är ofrivilligt fäst i skyn, tryckt framåt av en kraftig vind från paradiset. Så färdas den baklänges, med ryggen mot framtiden, med blicken fäst bakåt mot det förflutna. Den bevittnar historiens tragedi utan att kunna ingripa, tvingad att fortsätta röra på sig.

    Filmen innehåller en bisarr blandning av digitalt manipulerade bilder. En svävande fimp, en ångerfull gråtande Ayn Rand, frukt och grönsaker som ruttnar, en stad under vatten. I ett flöde som liknar det virvarr vi möts av under ett vanligt rutinsurfande. Polskas sol sjunger en ambivalent serenad för jorden, människorna, om himlen, eller paradiset. Vi kommer att hinna till himlen innan det är för sent. Allt kommer ordna sig. Men kanske stämmer det inte, kanske säger solen bara så för att trösta oss.

    Verket visas på Luleå stadsbibliotek, plan 2.

    Agnieszka Polska (f. 1985 i Lublin) är konstnär verksam i Berlin.

    Verk:

    What the Sun has Seen, 2017


    Plats:

    Luleå konsthall
    17.11.2018~17.2.2018

  • Foto: Håkan Elofsson

    The Blood of Stars är en platsspecifik installation i Mjölkuddsberget i Luleå. Verket bjuder in besökaren att fundera över relationen mellan närvaron av järn, en rest från universums födelse, slumrandes djupt nere i jorden och dess resa genom blodkärlen hos varmblodiga däggdjur. Samtidigt så uppmärksammas relationen mellan gruvdrift, global militarism och fysiska förändringar av det norrbottniska landskapet. I installationen fångar Raqs Media Collective stjärnljus i en döende rens öga, smyglyssnar till extraktionens logik inuti en järngruva och utforskar tunnelsystemet i en underjordisk försvarsanläggning som hållits varm i väntan på en nukleär vinter.

    Installationen reaktiveras genom ett samarbete mellan Statens Konstråd och Luleåbiennalen. Verket nyproducerades inom ramarna för Statens Konstråds utställning Brytningstider 2017, som curerades av Lisa Rosendahl.

    Raqs Media Collective bildades 1992 i Delhi och består av Jeebesh Bagchi (f. 1965), Monica Narula (f. 1969) och Shuddhabrata Sengupta (f. 1968).

    Verk:

    The Blood of Stars, 2017


    Plats:

    Mjölkuddsberget, Luleå
    17.11.2018~17.2.2018

  • Residence-in-Nature: Mammas hus i Lainio
    Vad hon kunde – Det gjorde hon (1889)
    Det är aldrig försent att ge upp (årtal okänt)
    En sten, som man jämt spottar på, blir våt (årtal okänt)
    Kom och gå, men bosätt dig inte (årtal okänt)

    Med utgångspunkt i Lainio, en by i Jukkasjärvi socken i Kiruna kommun formar Residence-in-Nature ett tvärdisciplinärt konstnärligt projekt som bjuder in utövare från olika bakgrunder att verka och arbeta i och med platsen under en begränsad tid. Tillsammans undersöks frågor som bl a rör vinterns, mörkrets, isen och snöns historiska och samtida betydelse, bygdegårdstraditioner, geografiska gränser och historieberättandets mekanismer.

    Projektet löper över en hel årscykel för att samverka och integrera med årstiderna och dess olika villkor. Det konstnärliga arbetet kopplas under 2018~2019 ihop med befintliga formella och informella sociala strukturer i Lainio med omnejd, däribland Marttigårdens hembygdsgård som samlar byns invånare kring återkommande aktiviteter så som tillagning av renslaktssoppa, konstrunda, pimpeltävling och traditionell mjölmalning. I relation till det lokala sammanhanget ställs institutionen Norrbottens museum. En plats där föremål och artefakter, röster och berättelser konserveras, kartläggs och representeras – där kulturarv görs tillgängligt och historia skrivs. Vad händer när Lainos aktiviteter expanderar in i museets verksamhet eller när museets artifakter flyttas till Lainio?

    Efter två researchvistelser i juni och augusti 2018, påbörjas under Luleåbiennalen den tredje arbetsperioden för gruppen, med den första öppningen 10 november på Marttigården i Lainio och den andra 17 november på Norrbottens museum i Luleå. Projektet görs publikt genom utställningar, aktioner och workshops.

    Deltagare: Johanna Gustafsson Fürst, Esko Männikkö, Markus Vallien, Gustaf Nordenskiöld, Olof Marsja, Oscar Männikkö och Ingvild Holm.
    Konstnärliga ledare: Hans Isaksson, Lisa Torell
    och Åsa Jungnelius.
    Grafisk form: Jonas Williamsson.
    Text: Lars-Erik Lappalainen.

    Gruppen består av fotografer, konstnärer, bönder, slöjdare, formgivare, glasblåsare, performance-konstnärer, målare och keramiker från Tromsø, Luleå, Boden, Månsamåla, Kiruna, Stockholm, Østfold, Gissamåla, Stockholm och Oulo.

    Residence-in-Nature initierades 2013 av Åsa Jungnelius och har tillsammans med medverkanden utvecklats till ett långsiktigt, kontextspecifikt, elastiskt, konstprojekt. Målet är att hitta nya former för att organisera konstnärligt samarbete med kommuner, institutioner och lokalsamhällen.

    På Norrbottens Museum presenterar Residence-in-Nature totalt 10 nyproducerade verk

    Verk:

    Esko Männikkö, Långt farväl (2018)


    Plats:

    Norrbottens museum, Luleå
    17.11.2018~17.2.2018

    Verk:

    Lisa Torell, Det som sågs, kunde ses (2018)


    Plats:

    Norrbottens museum, Luleå
    17.11.2018~17.2.2019

    Verk:

    Johanna Gustafsson Fürst, ABC-boken talapparaten (2018)


    Plats:

    Norrbottens museum, Luleå
    17.11.2018~17.2.2018

    Verk:

    Markus Vallien, Jag kom till en plats vid slutet av en
    väg, vid en älv som varken var början eller slut.
    Där gick jag från hus till hus, för att be om några potatisar. ibland fick jag några, ibland fick jag kaffe, ibland fick jag gå, men i varje hus fick jag en historia.
    av detta har jag nu lagat en brygd. en självgående process innestängd i behållaren. för oss att beskåda. av detta vill jag sedan laga ett sorts koncentrat i en förseglad flaska att sätta ut i skogen under ett skydd av betong.
    (2018)


    Plats:

    Norrbottens museum, Luleå
    17.11.2018~17.2.2019

    Verk:

    Gustaf Nordenskiöld
    1:1 Gran i Koskenniska (2018)
    1:1 Gran i Kaltiomaa (2018)
    1:1 Gran i Lainio (2018)


    Plats:

    Norrbottens museum, Luleå
    17.11.2018~17.2.2019

    Verk:

    Oscar Männikkö, On kuin kuinkuoleman kuva / Är som dödens avbild (2018)


    Plats:

    Norrbottens museum, Luleå
    17.11.2018~17.2.2019

    Verk:

    Åsa Jungnelius, Landskapsmåleri, en studie i hål (2018)


    Plats:

    Norrbottens museum, Luleå
    17.11.2018~17.2.2019

    Verk:

    Ingvild Holm, Äppelmossa, Fjädermossa och Jean Francois Regnard (2018)


    Plats:

    Norrbottens museum, Luleå
    17.11.2018~17.2.2019

    Verk:

    Hans Isaksson,
    Under solen (2018)
    Gloves #5 (2014)


    Plats:

    Norrbottens museum, Luleå
    17.11.2018~17.2.2019

    Verk:

    Mammas hus i Laino, 2018–2019


    Plats:

    Marttigården hembygdsgård, Lainio

  • En massiv vägg blockerar besökarens rörelse och riktning. På dess betongyta projiceras en film på en flock får som vadar genom en damm, obönhörligt sugs de ner under vattenytan och försvinner ner i djupet. Neda Saeedis Garden of Eden Moving; A Petrified Tribe behandlar den moderna historiens skeenden i relation till folkgruppen bakhtiaris, och hur deras nomadiska kultur och levnadsvillkor drastiskt förändrades då den iranska staten bestämde att inrymma dem innanför Shooshtar-e Noes murar. Staden konstruerades runt en sockerfabriks industri och i anslutning till den planterades en damm och ett sockerrörsfält. Här skulle människor från närliggande platser och nomader i regionen arbeta. Stadens uppkomst var ett led i Mohammad Reza Pahlavis, shahen av Iran, moderniseringsreform, känd under namnet ”den vita revolutionen” (1963). Reformen omfattade industrialiseringen av landet samtidigt som det var ett försök att ”civilisera” den nomadiska gruppen, som annars var i ständig rörelse oberoende av statliga institutioner. Levnadsmönster och sociala strukturer hade tidigare avgjorts av boskapen – fåren. Djuren vilka tillhandahöll mat, livgivande mjölk, men också material för kläder och föremål. Sockerrörsfabriken har de senaste decennierna lett till att giftiga rester läckt ut, vilket resulterat i att Irans viktigaste våtmarker nu blivit mer lik en ödemark. Ökenspridning, utrotning av arter och frekventa sandstormar är några av påföljderna.

    Saeedi skulpterar i symbolladdade material. Kontroll, boskapens betydelse och sockrets dubbla natur är centrala i verket och berör lika delar miljöförstöring och ekologi som den kontrollerande arkitekturens form. Figurerna i kanderat socker för tankarna till sötmans tilldragande effekt, men också dess betydelse i relation till skövling och kolonialism. Ur en högtalare ljuder en personlig saga om minnet av det nomadiska livets cykler: ”Our travels entailed all aspects of life: beginning with the cold, ending with the warm and back again. For us, migration was life. Reproduction. Movement was survival. No beginning, nor an end. Our life had no past, no present, neither a future. Migration was space-time continuum. Migration was us. Movement was us.”

    Neda Saeedi (f. 1987 Teheran) är konstnär verksam i Berlin.

    Tack till KKV Luleå och Resurscentrum för konst Norrbotten.

    Verk:

    Garden of Eden moving; Petrified tribe, 2018

    Nyproducerat verk


    Plats:

    Luleå konsthall
    17.11.2018~17.2.2018

  • Rödberget utgör tillsammans med Pagla-, Mjösjö-, Degerbergs- och Gammelängsfortet stommen i Bodens fästning. Här har konstnären och musikern Karl Sjölund skapat en platsspecifik installation om väntan på ett krig som aldrig kommer.

    Boden är en stad som till alla delar vuxit fram som en effekt av gångna seklers militärstrategiska beräkningar: skulle ett ryskt anfall mot Sverige äga rum, vore det nödgat att ta vägen genom Boden (för att undvika att antingen hamna i Bottenviken, eller i den oländiga fjällterrängen), men något anfall ägde aldrig rum och den militärteknologiska utvecklingen sprang om de spekulationer på vilka Bodens fästning vilar. Nu ligger det mesta av detta försvarskomplex i ruiner. I och på skyttevärnen - som slingrar sig genom skogarna runt staden - växer mossa, mögel och stalaktiter. Och sedan 2010, då den allmänna värnplikten avskaffades, lämnades det ständigt krympande yrkesförsvaret kvar att bekämpa ett krig som fortsätter att aldrig komma.

    I Sjölunds verk undersöks krigets tragiska logik. Genom video, ljud och funna objekt har han konstruerat en installation som tar plats i Rödbergsfortets olika gångar och rum. Arkivmaterial från Bodens fästning varvas med konkreta och komponerade ljud från Bodens militäranläggningar och inläsningar av folksagor om bergens vilande arméer och historiska exposéer. Verket är ett försök att återge något av det i kriget som inte ger sig åt sinnena – de abstrakta och psykoaukustiska fenomenen och de för krigskomplexen nödvändiga fantasierna: kapprustningens logik, tinnitusen efter ett bombnedslag och bilden av en fiende.

    Karl Sjölund (f. 1986) är konstnär och musiker verksam i Boden och Stockholm.

    Tack till Sally Sundbom, Ralf Adolfsson, Acusticum, Resurscentrum för konst Norrbotten, Norrbottensteatern och Teg Publishing.

    Verk:

    En känsla av krig, 2018

    Nyproducerat verk


    Plats:

    Rödbergsfortet, Boden
    20/1, 17/2

  • Det blå ljuset från LED-skärmarna lyser upp människornas ansikten i Zhou Taos Blue and Red. Vi ser inte vad de tittar på, bara deras reaktioner. På ett torg i Guangzhou möter modern teknik den offentlighet som både är allmän och kontrollerad på samma gång. På torgen i Bangkok möter protesterande människor kravallpolisen. Men vi ser inte så mycket av själva protesterna, utan mer den stillhet som omgärdar dem. Väntan, vilan, de tält som människor bor i på under tiden. En massage som ges en trött rygg. Och så plötsligt, blod. Sedan ser vi den röda jorden från en gruvmiljö på lands- bygden. Människorna är upplysta av ett starkt ljus, som letar sig in i deras tillfälliga hem, tälten och i deras ansikten. Mötet mellan de urbana och rurala miljöerna är typiskt för Tao. Här är jorden både en ekonomisk resurs och en gemensam tillgång. Det är den vi alla står på, men räcker det som underlag för en gemenskap oss emellan?

    Zhou Tao (f. 1976) är konstnär verksam i Guangzhou.
    Tack till galleri Vitamin Creative Space.

    Verk:

    Blue and Red, 2014


    Plats:

    Kiruna konstgille, Kiruna
    1.11.2018~17.2.2018

  • Alexandros Tzannis majestätiska teckningar bygger rum. De inbjuder betraktaren att vandra in och emellan dem. Upphängda på stålkonstruktioner böjer sig pappret i en vågrörelse över ramverket. Motiven är abstrakta, tecknade rörelser i detaljerade skikt som vid en närmare granskning liknar kartor och topografiska bilder. Teckningarna är utförda med blå och svarta kulspetspennor och på sina ställen går pennans blödande stift så djupt ner i pappret att det skapar en relief. Verket ingår i serien Blue Black Layers Over the White Cities där Tzannis bl a har tecknat hemstaden Aten, dess känslomässiga, historiska och krisartade skikt som mörk- lägger platsen. I hans arbeten samspelar intresset för arkeologi och arkeologiska metoder, med dragningen mot mörka framtidsskildringar och science fiction-ikonografi. Tzannis verk uppförs ofta i form av iscensättningar. Funna föremål som skulle kunna återfinnas vid byggarbetsplatser eller industriella bakgårdar, skulpteras och tecknas in i tvetydiga tidsbilder. För biennalen har Tzannis utökat serien med ytterligare fyra teckningar. De är ritade med inspiration från Luleås stålindustri och fabrikernas resliga siluetter men också hans barndoms sommarlandskap – ön Serifos, där järnindustrin och gruvan bär på minnen av arbetarnas kamper, motstånd och fall. I teckningarna finns referenser till stålutvinningens färgschema: den grå metallen, den glödande röda färgen i tranformationen och den vita röken från nedkylningsprocessen.

    Ett sjunde verk visas i lunchrestaurang Malmen på SSAB:s Stålverk i Luleå.

    Alexandros Tzannis (f. 1979) är konstnär verksam i Aten.

    Tack till SSAB och KKV Luleå

    Verk:

    Blue Black Layers Over the White Cities, 2016~18

    Delvis nyproducerat verk


    Plats:

    Luleå konsthall
    17.11.2018~17.2.2018

  • Det är en absurd tanke att försöka förstå det mänskliga livet. Hur celler har funnit nya vägar med nya funktioner och gjort oss till varelser som varseblir, känner smärta och livslust. Det synliga beviset, det som uppenbarades med uppfinnandet av mikroskopet gjorde det knappast mer begripligt. Blodröda grenar som svajar likt sjögräs i plasma och lymfvätskor. Passager som sätter allting inne i oss i förbindelse, i ett system som inte är mindre överväldigande än oändligheten.

    På en av väggarna på Luleå Konsthall roterar två hjärnhalvor medsols. Målningarna påminner om medicinska illustrationer. Snittade i genomskärning exponeras de olika delarna som ett grenverk. Stora delar av hjärnan har kartlagts av läkarvetenskapen men ännu är den till största delen ett okänt fält, och forskare tror inte att vi kommer att förstå den inom ramen för vår livstid. Det som främst gäckar läkarvetenskapen är de tidlösa frågorna: Kan vi få syn på själen? Varför drömmer vi? Och varför vill människan uttrycka sig genom konsten?

    I Ulla Wiggens precisa akrylmålningar har ögat lämnat sitt sammanhang och framstår som en sorts hemlighetsfulla, svävande soltecken. Verken är målade 2017–2018, men redan på sextiotalet väcktes hos Wiggen intresset för de intrikata kretsar och kopplingar som frambringar abstrakta förnimmelser. Ögat är det av kroppens organ som vi troligen förlitar oss starkast på för att kunna orientera oss i tillvaron. Genom det reglerbara hålet, pupillen, strömmar ljusets olika frekvenser in och krockar med en inre vägg av sensorer som varje sekund tolkar miljontals signaler. Vi ”ser”.

    Det finns uppenbara likheter mellan den artificiella tekniken och människans sensorer. Ögat, vårt kontrollorgan, används numera också för att kontrollera oss och irisscanning är inte längre science fiction, utan förekommer allt oftare i vardagslivet och inom olika yrkesgrupper. Vad all denna information samlas och hur den används (och vem som äger den) är än så länge diffust.

    Ulla Wiggen (f. 1942) är född och verksam i Stockholm.
    Tack till Belenius och Stockholms Kulturförvaltning

    Verk:

    Iris II, 2017
    Iris VII, 2018
    Iris IV, 2017
    Golem III, 2017


    Plats:

    Luleå konsthall
    17.11.2018~17.2.2018

    Verk:

    Passage, 2016


    Plats:

    Galleri Syster, Luleå
    17.11.2018~17.2.2018

  • Hur låter dinoflagellater, en grön havssköldpaddas rörelser i sanden och ljudet från ett krabbskinn? I Havremagasinets mörka källare ljuder något så sällsamt som ett musikstycke med marina instrument, sammansatta i en operas komposition. En 3D-skulptur av en mikroskopisk organism ger ifrån sig ett blått neonaktigt sken. Från en vägg droppar kondensen och på den visas uppförstorade undervattensorganismer. Ett par händer frikopplade kroppen rullar sina tummar i loop. Handens hud är inte längre en barriär vilken skyddar kroppens inre mot utomstående påverkan, istället sammansmälter den med omgivande flöden, organismer och gifter: Tjernobyl-regn, mikroskopiska varelser och självly- sande plankton. Susanne M. Winterlings konstnärliga praktik är en förhandling mellan representation och verklighet. Genom huvudsakligen tidsbaserade verk spelar hon på våra förväntningar och förutbe- stämda idéer, på vad som är naturligt och kemiskt, på vad som är natur och kultur. Under flera år har Winterling närstuderat dinoflagellaterna, en slags mikroskopiska organismer som återfinns i både sjöar och hav, särskilt vanliga i tropiska områden.

    I interaktion med människans rörelser som t ex kan framkallas av båtar eller simmare, skapar dinoflagellaterna ett självlysande blått ljus om natten. Winterling intresserar sig för den mänskliga beröringens speglande verkan; i relation till havets vattenyta såväl som med den digitala skärmen, där handens inter- aktivitet i båda fallen genererar händelser och ljus. Med hjälp av det digitala språket låter Winterling nya möjligheter uppstå för att erinra och närma sig naturens system, sett genom prisman av oceanens allra minsta beståndsdelar.

    Verket Vertex (Metabolic) återkommer även i utställningen på Galleri Syster i Luleå.

    Susanne M. Winterling (f. 1970 Rehau / Oberfranken) är konstnär och professor verksam i Berlin.

    Tack till Christian Sardet.

    Verk:

    Vertex (Metabolic), 2017
    Planetwall, 2015
    Vertex, 2015
    Planetary Opera in Three Acts, divided by the currents, 2018
    Miraculous Biomass Fueling Technology (Composition 1), 2018


    Plats:

    Havremagasinet, Boden
    27.10.2018~17.2.2018

    Verk:

    Vertex (Metabolic), 2017


    Plats:

    Galleri Syster, Luleå
    27.10.2018~17.2.2018

  • Kraften från fallande vatten är oändlig, och dessutom reglerbar. Norra Sveriges rikedom på vatten i rörelse är det som gjort landet till ett av världens främsta i fråga om andel ren, utsläppsfri energi. Men det har ett pris. Under det tidiga 1900-talet började älvarna byggas ut i industriell skala. De naturliga rörelserna manipulerades med fördämningar och enorma betongdammar. Såväl djurliv som människors livsrum förändrades, försvann eller förstördes. Heliga platser röjdes med hjälp av moderna maskiner undan. Vem minns det vattenfall som stängts av, den fors som tystats? Konstnären Anja Örn lever i närheten av Lule älv – en älv med svindlande mängder vatten som en gång i tiden forsade fram. Kartor ritas ständigt om utan att lämna ett spår av vad som där en gång fanns.

    I Till minnet av en älv vänder sig Örn till konsthistorien för att hitta dokumentation av de försvunna vattendragen, bara där finns bilderna av dem bevarade. Men vilka var det som porträtterade älven, vems blick blir till vårt gemensamma minne? Sekelskiftets konstnärer reste till Sápmi och avbildade de mäktigaste forsarna och vattenfallen. Den konstnärliga representationen fungerade som ett nationellt verktyg av sin tid, men också som ett sista minnesarkiv. I Stockholm, på Nationalmuseum och Nordiska museet, finns konst och fotografier av bl a Axel Sjöberg, Helmer Osslund, Olof Hermelin och Fritz von Dardel. Här finns också Lotten von Dübens fotografier. Hon reste tillsammans med sin man till norra Norrland för att dokumentera regionen och dess befolkning. Det var med en kolonial blick de samlade sin kunskap, i en tid då övergrepp förbisågs för ett ”högre syfte”. Men von Düben riktade också kameran bort från människorna, mot landskapet för att med stereokamera skapa tredimensionella bilder av vattenfallen. I hennes bilder finner Örn en ingång som skiljer sig från de sublima naturskildringarnas storslagenhet. De konsthistoriska verken, exkursioner till de tystade vattenfallen och studier av samtida forskning och kartläggningar av sjöfall i norr, begrundas i Örns verk genom en film och skulpturer av imaginära forsar.

    Anja Örn (f. 1972 i Stockholm) är konstnär verksam i Luleå.
    Tack till Berta Morata på Institutionen för samhällsbyggnad och naturresurser (LTU) och KKV Luleå

    Verk:

    Till minnet av en älv, 2018

    Nyproducerat verk


    Plats:

    Luleå konsthall
    17.11.2018~17.2.2018

Lulu är hur Luleå benämndes i skrift första gången 1327, ett namn med samiskt ursprung som kan uttydas ”östligt vatten”. Det har fått ge namnet till Luleåbiennalens journal som släpps en gång i månaden under perioden augusti 2018 till och med februari 2019. I sex nummer ges läsarna genom text, bild och film olika ingångar till det samlade temat mörkrets landskap. Alla nummer tar avstamp i ett offentligt verk i Norrbotten. Lulu-journalen görs av biennalens konstnärliga ledare och inbjudna gästredaktörer. Tidningen publiceras på biennalens hemsida och går att ladda ner för utskrift. Formgivning: Aron Kullander-Östling & Stina Löfgren.

ISSN: 2003-1254