Luleåbiennalen 2018
17.11.2018~17.2.2019

Konferens
15~17.2.2019

Lena Ewert – och den stora gruvstrejken
Ingela Johansson

1970 gjorde filmaren Lena Ewert, tillsammans med kollegan Lars Westman, filmen Kamrater, motståndaren är välorganiserad.

Till Strejkkommittéerna
Kiruna Malmberget och Svappavaara

När strejken är över måste det finnas ett dokument som säger vad strejken verkligen handlade om och som svenska arbetare kan få ta del av.
Då jag (Lena Ewert) var här innan jul såg jag att ingen filmare arbetade med att göra en stor skildring av det hela.
Därför ordnade Lars Westman och jag pengar under julen för att kunna göra detta.
Vi har redskapen (kameror och bandspelare) och kan sköta dem men de enda som vet vad som skall sägas i filmen är ni gruvarbetare själva.
Lars och jag har talat om att vi inte vill vara ”tyckare och tolkare” utan vi vill ställa vår kunskap om filmning till ert förfogande och att ni ska känna att det är er film som görs och att den talar ert språk.
När filmen är klar skall strejkkommittéena också ha kopior som kan visas i t. ex. Folkets Hus och andra lokaler över Sverige.

(…) Hittills har vi filmat offentliga möten med tonvikt på arbetarna i ”publiken”. Vi hoppas att ni med detta har förstått att vi inte arbetar drivna av ”aktualitetsjäkt” och att vi för de interna mötena och annat som vi önskar filma vet att det fordras tysthetslöfte av oss.

Dessutom diskuterar vi möjligheten att få upp ett klippbord till Kiruna för filmens färdigställande. Därför att det arbetet måste också göras gemensamt med och kontrolleras av gruvarbetarna.

Kamratliga hälsningar
Lena Ewert och Lars Westman

Jag träffade Lena Ewert i samband med min research om den stora gruvstrejken 1969-70 i Malmfälten – där nära 5 000 gruvarbetare anställda på LKAB lade ner arbetet under fem veckor. Filmaren Lena Ewert var en av de många kulturarbetare som kom att solidarisera sig med arbetarna, och engagera sig i deras situation. ”Gruvstrejken skapade en spricka i folkhemmets fasad – och radikaliserade kulturlivet i Sverige”. Ungefär så skriver jag i förordet till min bok Strejkkonsten.

Min idé som konstnär var att skapa ett projekt där jag undersökte den historiskt viktiga, och för min generation kanske glömda, gruvstrejken genom den solidaritet som uppstått i spåren av 68-rörelsen. Vid den tiden sökte jag en konstvärld som låg bortom konkurrenskrafter, marknadsvärde och varufiering. Varför inte titta tillbaka på konkreta exempel från strejken, som handlade om solidaritet? tänkte jag då.
Under dessa år har strejkens relevans stått sig, exempelvis om vi vänder oss mot den fackliga kampen. Inte minst påminner pågående Hamnkonflikten i Göteborg oss idag om vikten av att värna om strejkrätten. Och dessutom, Hamnarbetarstrejken i nov 1969 i Göteborg, tre veckor innan gruvstrejken, inledde 1970-talets strejkvåg i Sverige.

Resultatet av min research i form av en bok och utställningar om en av Sveriges mest radikala strejker och dess kulturyttringar cirka fyrtio år efter händelsen har jag funderat mycket på, hade jag gjort de strejkande och alla involverade kulturarbetare rättvisa? En omöjlig uppgift såklart, jag kan enbart försöka tolka intryck med hjälp av mina verktyg som konstnär. I efterhand tänker jag att det jag stod inför då inte är i närheten av det ansvar Lena Ewert måste känt vilat på sina axlar, att tillsammans med kollegan Lars Westman förvalta en av Sveriges största arbetsmarknadskonflikter genom tiderna.

År 1969 söker sig Lena Ewert till en annan politisk verklighet, bort från den urbana miljön och bort från infekterade debatter om de filmer som hon bidragit till under Filmskoleåren. Ewert, som tidigare medverkat i de mest radikala filmproduktionerna som gjordes i slutet av 60-talet (Rekordåren 1966, 1967, 1968 och Den vita sporten som gjordes på Filmskolan) – vill nu istället bygga ett filmprojekt själv. Hon bestämmer sig för en ny utmaning som leder till att ta ett nytt politiskt och socialt ansvarstagande som filmare utanför skolan. Ewert åker upp till ett strejkmöte i Kiruna och upplever en väldigt stark strejk. Snart därefter bjuder hon in filmaren Lars Westman att återvända med henne och se med egna ögon:

Jag åkte upp därför att Lena hade varit i Kiruna och själv sett att det var en väldigt stark strejk. Lena och jag behövde komma ifrån allt i Stockholm, det var en sådan period i livet. Jag körde en Citroën med tygtak, det var kallt, och vi kom fem minuter innan strejkmötet. Vi filmade på en gång, utan att fråga, vi bara gick in. De såg oss, vi var de enda som filmade, de andra hade kamerorna avslagna. Lena och jag trodde inte att strejken skulle pågå så länge, vi hade inga planer på att vara borta så länge. Vi hade inte pengar till det. Men vi beslöt, när vi var där uppe, att om ingen annan gör det här, då får vi göra det, det löser sig.

Tillsammans med vännen Lars från studietiden på Dokumentärfilmskolan, som precis gjort en kontroversiell film om LM Ericssons löpande band, påbörjar hon en dialog med gruvarbetare som resulterar i Kamrater, motståndaren är välorganiserad (1970).

De satsar 90 000 kr på filmen. Summan har de fått ihop genom stipendiepengar, banklån med hjälp från strejkkassan som borgenär och egna utlägg. I ett av hundratals kommittéprotokoll från strejken står det någonstans noterat att 10 % av nettointäkterna från offentliga filmvisningar skulle fonderas såsom strejkkommittén önskade.

Andra filmare från alternativrörelsen stöder dem också. Filmcentrum, som samlade unga politiskt aktiva, upplevdes som ett alternativ till den tunga institutionen Filminstitutet och gav stöd för det snabba samhällsreportaget. De första agitprop-filmerna, kom enligt Carl Henrik Svenstedt från Frankrike till Stockholm runt 1968. Filmcentrum hjälper till och bidrar med ett klippbord som de skickar upp med Ulf Berggren till Gällivare. Carl Henrik Svenstedt från Filmcentrum åker sedan upp med pengar de samlat in:

Jag har försökt ta reda på hur mycket pengar det var. Jag minns att jag skämdes för att jag tyckte att det var lite pengar men det är ingen som vet eller kommer ihåg hur mycket pengar det var. Men jag frågade Lena vad det här hade för betydelse, solidariteten från basen så att säga. Hon sa att det inte hade blivit någon film gjord om inte de hade fått stödet, det är inget snack om saken, det var absolut bärande. Det var en fantastisk scen att komma upp där, man åkte till Gällivare och där i en barack satt Lasse Westman och Lena Ewert och klippte vid vårt klippbord, och så var det midsommarnatt, det var ljust, och så satt det alltid två gruvarbetare med, för det ingick i det socialistiska konceptet att det alltid skulle sitta arbetare med som kvoterades in där. Av det materialet och av det kaotiska förhållandet som rådde så kom alltså filmen ut, ”Kamrater, motståndaren är välorganiserad”, och så vitt jag kan bedöma är det en av de allra bästa motståndsfilmer som har gjorts vad det gäller arbetarklassen.

Filmen, Kamrater, motståndaren är välorganiserad, innehåller inte en enda intervju, de fångar allt de kan mitt i skeendet eftersom de förstår att materialet kommer bli ett ovärderligt tidsdokument. Men filmningen är inte så spontan som man kan tänka.

De har ett starkt stöd att genomföra sin film hos gruvarbetarna men vet med sig om vilket ansvar de har. Några av de försiktighetsåtgärder som de fått lov att förhålla sig till är att avge ett tystnadslöfte och att förvara inspelat material från interna möten i bankvalv som får plockas ut endast genom godkännande från strejkkommittén. Strejkkommittén godkänner vilka scener från 21- och 27- mannadelegationen som skall vara med. En redigeringskommitté bildas så småningom med sex representanter från strejkkommittén tillsammans med Ewert och Westman.

Många av de jag träffat genom åren minns gruvarbetarnas mod att tala inför en folkmassa i sporthallen och stadshuset, att de intog talarstolen och inte bara pratade fritt från hjärtat utan dessutom retoriskt skickligt. Det var många starka röster såsom: Harry Isaksson, Elof Luspa och Martin Gustavsson. Strejken är väldokumenterad, därför kan man aldrig förvränga historien om en av Sveriges mest radikala strejker. För första gången kunde en strejk följas genom film, tv och radio. Dessvärre var media ganska motvillig till att dokumentera strejkförloppet eftersom strejken var vild och inte sanktionerad av LO. LKAB var ett av Sveriges största statliga företag och en industriell kronjuvel. De enda som lät kamerorna rulla så mycket de kunde var Ewert och Westman. Strejken övervakades och följdes även av IB. Det var ett känsligt läge – strejken utgjorde ett hot mot demokratin och socialdemokratiska regeringspartiet gjorde, tillsammans med LO, allt för att den skulle avbrytas.

Platsen för strejkens händelseförlopp i gruvorterna Kiruna och Malmberget, har förändrats radikalt. Det kommer snart inte längre vara samma plats som då. Malmberget har utraderats då samhället tvingats migrera till Gällivare på grund av gruvnäringen. Två tusen bostäder, samt föreningslokaler, kyrkan, sporthallen, badhuset, ishallen, skolor och äldreboenden ska flyttas eller rivas. Även i Kiruna kan man se hus rullas iväg på trailers för att förflyttas till det nya planerade samhället. Men det mentala spår som samlingsplatserna för gruvstrejken lämnade, som exempelvis stadshuset, kommer inte raderas ut. Att starka känslor kring strejken lever kvar hos barnen till gruvarbetarna och deras familjer var något som drabbade mig. En gruvarbetare som jag ringde upp för att fråga ut om strejken sa att nu fick det vara nog, han hade pratat färdigt. Han ville vila och få ro i själen de sista åren i livet. Lena Ewert tog strejken på djupaste allvar och kom också på ett privat plan att identifiera sig med platsen, Malmberget blev aldrig en tillfällig tillflyktsort utan en plats som hon sedan stannade på och skaffade familj i under en längre period i livet.

Kamrater, motståndaren är välorganiserad är för mig ett viktigt tidsdokument eftersom den gjordes med arbetare för arbetare och den kommer alltid kommer påminna oss om människan bakom strejken. Ewerts envishet och noggrannhet att skildra strejkscenariot så demokratiskt och principfast som möjligt har fascinerat mig oerhört. Det här var ingen vanlig inspelningssituation. Det här skedde medan allt stod på spel, hela Sverige skakade och höll andan. Att vara så stark i att hantera den här typen av arbetsfördelning, ansvar och press inifrån filmarbetet, men också att klara av pressen utifrån, det infekterade läget som strejken innebar, är beundransvärt.
Så här säger Lena Ewert själv på ett strejkmöte:

… det viktigaste med filmen är att det är gruvarbetarnas egen syn på saken som ska fram. Att gruvarbetarna efter strejken har en egen film med sin syn på saken är mycket viktigt eftersom många olika tolkningar i form av böcker, radio- och tv-program kommer att göras. Det är på tiden att arbetarna har sin egen film.



E-postintervju med Lena Ewert, regissör och filmare, av Ingela Johansson, 4 augusti 2012, ur boken *Strejkkonsten*.

Ingela: När du tänker tillbaka på dina tre filmer som gjordes under 60-talet vad ser du idag som en drivande faktor bakom ditt engagemang i att göra politisk film? (Den vita sporten, Rekordåren, Kamrater, motståndaren är välorganiserad).

Lena: All film är politisk. (Att inte ta ställning är också att ta ställning). Jag valde att göra film som skildrade skeenden utanför mig själv. Jag vet att det också i denna form av film är jag själv som ser, hör, väljer i klippbordet, dvs tolkar vad som sker. Men efter många år inom teater och efter en Bergmaninspirerad filmskola hade jag behov av att rikta kameraobjektivet ifrån mig.

Ingela: Vilken betydelse hade Den Vita Sporten, med grupp 13, för dig i ditt filmskapande?

Lena: Bekräftelse på att biograffilm kunde arbeta ”reportage-snabbt” och samtidigt berätta utförligt och dokumentärt. (Uppdrag Granskning fanns inte på skrivbordet då). Dessutom att ett arbetssätt var möjligt där den som hade tid, eller kamera, råfilm, bandare, ljudband inte tvekade att ställa upp! Efter inspelningen (som var den i tid kortaste arbetsinsatsen) fortsatte denna gemensamma anda att fixa resurser till framkallning, klippning, ljudläggning m.m. Det var den kollektiva starten. En lärdom av denna samlade entusiasm var att projektet fick stöd från många håll, även utanför Grupp 13. (Klippstudio ställdes till vårt förfogande, lab, mixstudio, m.m.) Ytterligare lärdom var att Filmskolan inte var fri från samhällets maktgrupperingar. Filmskolans chef Harry Schein och dåvarande Rikspolischef, Carl Persson, var överens om att filmmaterialet i oklippt skick skulle ställas till rikspolischefens förfogande för att demonstranter skulle kunna identifieras. Hur dessa två snuvades på konfekten är en annan historia. Lärdom av massmedias behandling var bland annat att filmen, trots det uttalade kollektiva ansvaret, döptes till ”Bo Widerbergs film”. (Han deltog under de tre filminspelningsdagarna och var i övrigt den sommaren upptagen
med inspelningen av Elvira Madigan.)

Ingela: Tyckte du att du var en del av 68-rörelsen?

Lena: Ja. Under 60-talet oorganiserat. Mina sympatier var hos Vänsterns Ungdomsförbund (som senare bröt med moderpartiet, Vänsterpartiet Kommunisterna, efter Sovjets ockupation av Tjeckoslovakien). På 70-talet, efter filmarbetets avslut, var jag mer organiserat aktiv i lokalt arbete, som att sälja och skriva i Stormklockan. Jag skrev också i Folket i Bild, Kulturfront, NSD och Aftonbladet m.fl.

Ingela: Varför var just gruvarbetarstrejken så viktig att stödja?

Lena: Gruvarbetarstrejken uttryckte en kraft som kunde påverka samhället i grunden: kraven på inflytande var starka och tydliga. Även krav på månadslön och icke skadlig arbetsmiljö fick starkt stöd och följdes senare upp av skogsarbetare och ackordsavlönade på Volvo m.fl.
Socialdemokratin, som statsbärande parti, sattes på prov och partiets inre kris blev alltmer synlig.

Ingela: Hur upplevde du att det var att arbeta som kvinnlig kulturarbetare i Malmfälten? Det är ju ett slags machosamhälle i gruvorterna. Hade du ett feministiskt perspektiv med dig?

Lena: Ett samhälle som helt präglas av tungindustrin formar givetvis samvaron. I Malmberget var männen helt dominerande i gruvarbetet under jord. I Kiruna var det mer öppet för kvinnor i motsvarande arbeten. Att ha jobb ger inflytande. Filmjobb var säkerligen obekant för de flesta och uppfattades som mjukisjobb. De jobb jag gjorde med strejkfilmen och även senare med film för SR TV var knutet till kontakter med Stockholm. Det flöt givetvis inte så enkelt som om man hade möjlighet att träffas personligen. Vad gäller ”macho” tyckte jag att den som höll i kameran hade högre status än den som höll i en mikrofon. Men visst gäller detta även i Stockholm?

Ingela: Ansåg du att arbetarklassen hade en drivande funktion att förändra samhället, att om det ska ske förändring så är det arbetarklassen som måste göra det?

Lena: Styrkan hos arbetarklassen är avgörande. Men kraften i att lyckas skapa en förändring i ett samhälle som Sveriges är beroende av gemensam styrka, av bredare representation av befolkningen.

Ingela: Vad hade ni för arbetsmetoder? Från själva filmandet till klippbordet. Det skulle finnas representanter med från strejkkommittén i hela processen, på det viset var det en kollektiv process. Hur tycker du att det fungerade?

Lena: Processen efter strejken hade jag inte räknat med. Efter återgång till arbetet kände man en trötthet inför att värdera och gå igenom strejken. Att inte vilja prata om vad som skett, tror jag, att man på detta sätt ville styra bort från risken att splittras i samhället. Detta avspeglas också i redigeringsgruppens arbete, som vi fick uppmana att delta i klippningsarbetet. Vi fick till slut skriftligen uppmana att komma till möten och kolla klippningen och ljudläggningen. Till slut var vi noga med protokoll och beslut. Vi kände behovet av klara papper.

Ingela: Hur tycker du att filmen sedan blev mottagen på biografer i landet? Vad för slags förhoppningar fanns i luften?

Lena: Många problem uppstod vid distributionen. Filmcentrum var till hjälp. En stödgrupp bildades också för filmens distribution och för att den inte skulle tystas ner.