Luleåbiennalen 2018
17.11.2018~17.2.2019

Konferens
15~17.2.2019

”Gropen”
Introduktion av Ingela Johansson & Masha Taavoniku
Snacket. Foto: Masha Taavoniku, 2018

På gräsmattan vid utomhuspoolen i Malmberget står det offentliga konstverket Snacket av konstnären Elsie Dahlberg–Sundberg. Skulpturen som föreställer två personer sittandes mitt emot varandra i ett samtal. Den ena är avvaktande, med benen korsade, sin högra armbåge mot låret och handen som stöd för huvudet. Den andra entusiastisk, framåtlutad, med benen brett isär och knutna nävar. Platsen där Snacket står ligger mellan Välkommaskolan, Svanparken, sporthallen och isladan. Det var i sporthallen många av strejkkommitténs möten hölls under den stora Gruvstrejken 1969–70. I dag är Malmberget inne i en omfattande evakueringsprocess, och vid 2032 kommer majoriteten av samhället att vara borta. Hus rivs eller flyttas och människor lämnar sina hem. Även Snacket ska inom kort transporteras och installeras på annan plats.

Människor som lever i Malmberget är införstådda med omständigheterna för samhällets existens. Även om flytten för många är en smärtsam verklighet, är den för en del också efterlängtad. De specifika omständigheterna har pressat fram viljan att flytta. För hur kan man finna trygghet i ett hem där känns som att väggarna när som helst ska falla samman? Till förmån för gruvans fortsatta produktion och expandering flyttar människor nu, och många bosätter sig i grannsamhället Gällivare.

Det är tydligt att det har varit lättare att konstruera en medial berättelse kring evakueringen och flytten av Kiruna. Malmberget har hamnat i skuggan av mönsterstaden som ligger drygt 12 mil bort. I samtalet vi introducerade till detta nummer av Lulu-journalen, påtalar konstnärerna Agneta Andersson, Britta Marakatt–Labba och Lena Ylipää att flytten av Malmberget är mer synlig och brutal. Samhället och naturen i området bär på sina fysiska sår, och berättelsen om Malmberget ter sig svårare att omformulera till en medial framgångssaga. Kanske är det helt enkelt för mycket som stretar emot.

Långsamt närmar vi oss mörkret.
Via Gropen som delar Malmberget mitt itu.
Till den mänskliga sorgen och ilskan kring evakueringen.
Och genom att blicka tillbaka och se stoltheten över att hela sitt liv arbetat i underjordiska gruvgångar.

I texten Hålet beskriver Masha Taavoniku platserna där hon växte upp, varav några finns representerade genom en serie fotografier. Texten behandlar minnets mekanismer och de komplexa känslorna som frambringas av samhällets gradvisa försvinnande. De teckningar som i numret presenteras under titeln Boom, bidrog konstnären Olivia Plender med efter att hon läst essän.

I Malmberget har det länge funnits ett starkt fackligt engagemang men här samlades också människor med dåtida radikala åsikter, vilket visade sig inte minst i samband med Gruvstrejken i slutet av 1960–talet, som det berättas om i texten om filmskaparen Lena Ewert. Ur boken Strejkkonsten har Ingela Johansson hämtat en intervju med gruvarbetaren Ove Haarala, som berättar om hans kärlek till arbetet under jord. Forskaren Margareta Ståhl har skrivit en introduktion, Gruvfanor i norr, till de olika fanor som representerar gruvfacken i området.

Johanssons video My father worked är ett montage som förhåller sig till fäders kroppsarbete och historisk folkbildning, med exempel från Ashington-gruppen från Northumberlands gruvdistrikt. Arkivmaterial från korrespondens mellan konstgruppen, bestående av gruvarbetare, och Whitechapel Gallery ligger till grund för det fiktiva narrativet. Frågorna vi ställde Andersson, Marakatt–Labba och Ylipää grundar sig i huvudsak i ett intresse för arbetets specifika premisser. Hur är det att bedriva konstnärlig praktik på de platser där gruvnäringen redan från början villkorade samhällsbygget, och där det nu pågår omfattande evakueringar och samhällsomvandlingar?

Det finns inte ett samtal om Malmberget. Snacket pågår varje dag. Men det finns försök till att skildra, sprida och återge berättelser. Det här numret av Lulu-journalen kan ses som ett av dessa försök.

Ingela Johansson och Masha Taavoniku, redaktörer

Ett stort tack till alla som medverkat och bidragit till detta nummer: Agneta Andersson, Lena Ewert, Ove Haarala, Britta Marakatt–Labba, Olivia Plender, Margareta Ståhl och Lena Ylipää.

Tack för hjälp med bildmaterial och research: Marie Riskilä, Gellivare Bildarkiv, Anna Storm, Södertörns universitet och Arbetarrörelsens Arkiv. Tack även från Masha till Erik Galli för feedback under skrivandets gång.

Ingela Johansson är konstnär och skribent. Hon medverkade nyligen i utställningen Portable Landscapes på Latvian Center for Contemporary Art i Riga. 2013 gav hon ut boken Strejkkonsten. Röster om kulturellt och politiskt arbete under och efter gruvstrejken 1969–70 (Red. Kim Einarsson & Martin Högström, Glänta förlag).

Masha Taavoniku är konstvetare och skribent. Hon arbetar i dag för koreografen Cristina Caprioli, i den ideella föreningen ccap. Tidigare har hon arbetat drygt 10 år inom den svenska fackföreningsrörelsen.