Luleåbiennalen 2018
17.11.2018~17.2.2019

Konferens
15~17.2.2019

Vår ropande röst (i obygden)
David Väyrynen

Poeten David Väyrynens debut Marken handlar om Malmfälten och har väckt stor uppmärksamhet över hela landet. Här är två stora folkrörelser fortfarande en del av kulturen och mentaliteten: den inomkyrkliga laestadianska väckelsen och den socialistiska arbetarrörelsen.

och jag tror att det är många som kommit ut hit idag
som ändå känner samma stolthet som jag
att man ändå vågar säga högt här ute
hur kan man inte vilja leva som oss
för vi har varit med om
vilken behållning det är för människan
att vi skulle behöva allt mindre söderifrån
detta gör att vi kommer längre och längre ifrån städerna
man blir så främmande inför människorna där
som söker sin glädje samtidigt på för många hörn
och med nackarna ner över varsin leksak
det gör att man känner ett sånt tryck över bröstet
och man hoppas att dom tittar snart upp

och fastän man har fått se allt som går fel med världen
så det är nog helt rätt
att vi är sådana som ser här i vårt samhälle vad som bör göras
men en människa blir inte utan ansvar för det
men detta det är en drivkraft
att marken uppenbarat för oss sitt tillstånd
att det är vi människor som har skuld till det
alla har skuld i allt detta och måste ställa frågan
inte är det väl rätt att lämna det här till kommande
därför måste vi inte bara arbeta för oss
men också för andra
som har ännu större skuld i det här
därför är vi inte sådana enstöringar
att vi bara ser till vår egen del av marken
vi vill ha liksom ett monopol
nej tvärtom
som byfinnar och samer
är vi pliktigade till att hjälpa
lämna dörrarna på glänt
att dom kommer söderifrån också för att dela
efter behov och efter förmåga

men vi hör också ropen på arbetskraft och tillväxt
och som blir till något som lockar
som har varit det under alla tider
men idag kräver det allas medverkan
och det är sådant att det ändå måste ha tag i fler
allt detta är främmande för oss
men det är inte så främmande
att det inte skulle utöva en dragningskraft på oss
när vi har det så nära
så har vi också en kamp vi måste ta
och här är frågan för oss
att vi inte behöver vad dom lurar i andra
men när vi hör att man korsar haven
och då lockas man att tänka
att nog kunde man väl kunna lära av dom
eller att vi åtminstone kunde närma oss städerna
när det kommer sådana erbjudanden
nog kan du leva som oss fast du har flyttat
och det var förr till och med uppmuntrat att lämna
och dessvärre finns det sådana som gått på den finten
som har gått dit man aldrig låter marken vila
och vi är här idag ännu några som fortfarande är kvar där
som ännu försöker dra ut sladdarna
och när lugnet får drabba en människas tillvaro
en människa som annars lever i staden
och inbillar sig kanske vara fri att välja
ja också då när hennes händer söker tekniken
då räknar hon kanske inte med påföljderna
så har det ju varit också med många
och så är det ju också för oss som varit här länge
då när det kan plötsligt komma över en
att man fortfarande känner av jäkten
då minns man något av allt det där
allt det man trodde man verkligen behövde

och jag vet att vi har också orsak idag
att uppmana varandra en och annan gång
att vi klarar oss bättre utan det där
och vi ser också hur vi blir ändå fler som kommer
och vi har orsak att glädjas för dom
och ytterligare när vi ses
vilken glädje det är bara det
när vi träffar kamrater från andra byar
och ser att man klarar sig lika bra
och hjälper när man ber om hjälp
och bekräftar att vi har vad vi behöver
vi behöver inte hela tiden nånting nytt
världen längtar hela tiden efter nånting nytt
men vi behöver bara så vi har att stoppa i mun
så länge alla kan äta sig mätt
men det är lätt att misströsta ibland
när vi ser stadsmänniskan hamstra för varsitt bo
och vi vet att marken under den sviktar
ja i dessa saker
så kan man känna sin egen ofullkomlighet
man räcker inte liksom till
men vi kan inte göra annat än det vi gör tillsammans
att det ska användas för allas väl
och med hänsyn till marken
vi menar också att det är viktigt
att när vi utför dessa saker
att vi alltid kommer ihåg skälen
att det inte blir till egen berömmelse

och jag tror alla kamrater och likasinnande
att vi kan idag också garantera fortsatt sammanhållning
över det arbete som här ska göras framöver
så att det gör oss oavhängiga dom
för endast som bundna av deras jäkt
behöver vi deras maskiner
endast som verkligt självförsörjande
håller vi oss levande
och aldrig ska vi försumma att slå fast
att vi har alltid klarat oss utan dom
att dom har aldrig klarat sig utan oss
att marken är vår och självständigheten
i evighet, jajamen