Luleåbiennalen 2018
17.11.2018~17.2.2019

Konferens
15~17.2.2019

”Vägarna är lika mycket varandra som jag skiljer mig åt”
Teg Publishing
Årets korsning, Ryssbält, Kalix kommun, Norrbotten. Foto: privat.

Vid kusten mellan Töre och Kalix ligger den lilla byn Ryssbält. Där har jag varit alla somrar och många vintrar. Här växte mormor upp på en bondgård och jag i en sommarstuga.

Mitt i byn finns en korsning. Tar man vänster kommer man till ett stugområde, tar man höger kommer man till ett annat. Det finns egentligen inget anmärkningsvärt med denna plats. Det liknar vilken korsning som helst, i vilken norrbottnisk by som helst. Men just här har någon satt upp en skylt med texten ÅRETS KORSNING. Skylten har hängt där i åtminstone 15 år.

Det är årets korsning varje år.

Det är inte längre en plats man kan passera obemärkt.

För mig utgör den ett slags offentligt verk. Som ett slags monument över att det kan finnas offentlig konst även på platser där det inte finns någon offentlighet att tala om.

Jag driver bokförlaget, skivbolaget och produktionsbolaget Teg Publishing tillsammans med min bror Anders Teglund. Ursprungligen kommer vi från Luleå och i den där sommarstugan i Ryssbält driver vi också ett vistelsestipendium för kulturarbetare tillsammans med våra föräldrar.

Folk tror ofta att vi bara ger ut norrländsk litteratur, musik och film. Det gör vi inte. Men vi kommer därifrån och det gör även andra.

Vi har gett ut vissa av dom.

Men det här med att tala om ursprung som om det skulle ha något egenvärde … det finns något obehagligt med det. Något som ofta kan leda till antingen nostalgi, exotism eller patriotism. Tre fenomen som bör undvikas.

Fast det betyder inte att vi inte ska prata om platsen, vad andra har gjort med den och vad den gör med oss. Hur det ser ut.


Norrbotten är inte mer speciellt än andra landskap. När vi ombads vara redaktörer för ett nummer av Lulujournalen med temat ”Norrbottniska landskap” var det också vad jag tänkte.

Vi har i det här numret samlat ett urval från vår katalog. Det är skilda uttryck som egentligen inte har så mycket med varandra att göra, men de liknar oss och kanske andra.

Syftet med vårt arbete har aldrig handlat om att skildra Norrbotten, vi har bara funnit enskilda verk som vi velat lyfta, som känts viktiga för oss. Jag tänker att det kanske är ett personligare landskap än vad det kan framstå som. Att bilderna vi framställt snarare är specifika än generella.

Jag tänker att landskap är en efterhandskonstruktion.

”Vägen liknar vägen” skriver poeten Pernilla Berglund i diktsamlingen Fälla. En rad som skulle kunna vara vår programförklaring.

När jag läser Pernilla Berglunds dikter förstår jag allt och ingenting, och läser in precis vad jag vill. Jag läser dem och tänker tankar som inte kan formuleras.

”Vägarna är lika mycket varandra som jag skiljer mig åt” fortsätter dikten.

Det har inte alltid varit självklart att kunna skriva om Norrbotten. Det var först som ung vuxen jag själv förstod att man kunde skriva om vilken verklighet som helst, även vår. Att det gick att ta vår tillvaro på lika stort allvar och skämt som andra.

En erfarenhet från att ha vuxit upp i Norrbotten är att våra platser inte omtalades. De fanns inte på TV, våra vägar skrevs inte i böcker, de våras röster var inte förstärkta. Inte för att jag för egen del tycker att det är så mycket att gnälla över. Det finns andra positioner som är än mer marginaliserade, men … så var det.

Och i en tid när stad och land faller isär, blir det extra viktigt att måla sådana bilder. Det är ett motgift mot den historielöshet som kommer sig av att ingen talar om varför man är här och varför det ser ut som det gör.

”Varför är tron på råvaran, exploateringen, jobben och välfärden så blind? Varför är relationen till kapitalismen inte sval och realistisk? Varför tror vi även när påståendet motbevisats gång på gång?”

Det säger Po Tidholm i ljudreportaget Järnburen som vi gav ut 2017. En dokumentär om råvaruindustrins exploatering.

Jag tänker på vilka nya perspektiv jag har fått av Po Tidholms artiklar och texter, hur de på många sätt har gett oss en historia. Hur landets ekonomiska praktik och styvmoderliga kolonialism förkroppsligats genom vår verklighet. Det var en stark upplevelse när jag för första gången läste manuset till boken Norrland, som vi gav ut 2012. Jag hade aldrig läst om det här. Tänker till exempel på Tidholms formuleringar kring ”det ständiga hotet om våld” som plötsligt gav mig en helt ny förklaringsmodell och känsla kring min egen bakgrund. Och att det börjar där, i ekonomi och politik. Jag tänker på David Väyrynens träffsäkra skildringar av något så flyktigt som sinnelag. Det som existerar i språk, tilltal och tankevärld. Hur gemensamhetsskapande det kan vara.

Och jag tänker på hur hans text Hemvändarvisan får liv i Sara Parkmans tonsättning. Hör ni hur det låter? Som tradition och historia. Det är det inte, den är helt ny. Men det känns som om man aldrig hört den för första gången. Jag tänker på Sven Teglunds akvareller från Porsön, det bostadsområde i Luleå där jag växte upp. Där Sven, som är min far, också bor kvar. Hur ljuset från järnverket reflekteras i molntäcket under vissa särskilt kalla vinternätter och skapar ljusfenomen över fjärden. Hur den himlen lyser även över pizzerior i bruna tegelhus, och i Svens akvareller. Det beter sig som om det vore märkvärdigt.

”Natten färgar himlen röd som blod” sjunger Mattias Alkberg i Ingen sömn på Stengatan. Det är samma himmel, samma ljus. Och kanske är det här första gången någonsin som Porsön blir omsjunget i en poplåt. Jag hör det och det känns som att platsen finns eller som om den inte funnits förut.

Inte för att jag tror att det biografiska spelar så stor roll, att man måste förstå just det för att känslan ska kunna överföras.

Det kan också likna någonting annat.

I den film som Clara Bodén gjorde utifrån låten är perspektivet hennes. Hon har en annan blick men också det är samma himmel, det är bara det att det röda är en svart-vit färg.

Både låten och filmen belyser nattarbetare och andra som är vakna om natten i Luleå. De som åker buss, de som vandrar bland snöhögarna med aldrig nog mycket kläder.

“Tider och plats lyser i tid”, som den norrbottniske poeten Verner Boström en gång skrev, på tusen olika sätt. Den röda himlen över vägen. Allt det är verkligt.

Här är några som var där och såg det.

Jonas Teglund

Teg Publishing, september 2018



Läs mer om Teg Publishing:
www.tegpublishing.se
Teg Publishings vistelsestipendium:
www.tegpublishing.se/vistelsestipendium
Referenser:
Boström, Verner, Länder, Luleå: Black Island Books, 2006.