Luleåbiennalen 2018
17.11.2018~17.2.2019

Konferens
15~17.2.2019

Diktsvit ur Fälla
Pernilla Berglund

I Pernilla Berglunds poesi konstituerar och upphäver språket och platsen varandra oavbrutet. Ingen betydelse är självklar. Dikterna försöker närma sig en specifik upplevelse av språk och plats för att sedan omformulera deras villkor. Berglund har nominerats både till Borås Tidnings debutantpris och SvDs litteraturpris.

1.

Vägen liknar vägen, det stora vattnet till vänster och bergsavsatserna
högt på höger sida. Vägarna är lika mycket varandra som jag
skiljer mig åt.

2.

Historien går bredvid, vi har gått bredvid dig. Om du sett oss
förbi det vi sagt, förkortningen av tiden, precis som jag kunde varit
en annan. Det går att ta i nu. Jag ska sörja mig en plats.

3.

Här är vi hemma eller är upplevelsen en gräns mot verkligheten.
Den plats jag talar utifrån måste jag hela tiden inta. Om vi sa oss ifrån,
en tydlighet som kunde gälla. Här vore vi säkra.

4.

Att meddela sig för att undvika. Jag lånar skor ur förrådet, talar
i backen, att fälla skog som att döma. Jag går från din möjlighet, vänder
mossan och grenarna vi samlar från marken, sly som röjts. Tätheten
var i vägen, varje gång vi besöker, nu växer trappen igen. Jag tilltalas
under de nedfallna.

5.

Om vi är tillräckliga i språket, att det alltid handlar om talet.
Vi blir i rösten eller det som kan bli en styrka. Hur kan jag veta
när jag sammanfaller med mig själv. Ryggen av bark är också
dess framsida.

6.

Du talar om att avverka, från Fälla och nedöver, ber om hjälp med
återväxten. Skriften ärrar marken, vi ska inte längre känna igen oss.
Det första bladet i boken som har lossnat och hela tiden faller ur.

7.

Vid avverkningsplatsen, vi körde dit för att se

När det är tid för höst, när alla drar ut i skogen

Fäller djuren och faller ner på plats

Användningen av alla dina uttryck

Platsen som en ursäkt för bristen


© Pernilla Berglund 2015